June
Monday 16 November 2009 photo 1/1
|
ÄNTLIGEN! Inspiration tillbaka - check.
Torsdagen den 29onde Mars.
22 år kan låta som en evighet. Fast 27 låter ännu värre. Hur många gånger har jorden snurrat på dessa år? Hur många gånger har solen gått upp? Vad finns bakom våra liv? Vem har gjort oss till den vi är idag. Vem har torkat alla tårar? Hur blev vi så ensamma men samtidigt så lyckliga? Varför funderar vi över saker så självklara? När människor står runt omkring och bryr sig, varför känner vi oss då ensamma? Är livet verkligen en ond cirkel? Varför lever vi då kvar?
Livet är fullt av frågor. Får vi någonsin svar? Blir vi någonsin så lycklig och mättad av den lycka eller är vi alltid lika otacksamma och ensamma? Finns det någonstans en lycka, som fyller ens kropp? Jag undrar vart den är. Jag har sökt i varje natt, i varje dag och i varje minut står jag och ser livet passera förbi. Jag känner mig ensam men det finns så många. Jag kanske är otacksam. Jag kanske är ledsen, jag kanske är glad. Folk nöjer sig med ett leende för att tro att allt är okej. Bara tårar visar sin svaghet, tror de. Jag vet. Jag vet egentligen alla svar på dessa frågor. Livet handlar om att finna svar på frågor som egentligen inte behöver besvaras. Vi kommer aldrig vara lycklig nog för att glömma ensamhet. Vi kommer aldrig vara ensam nog för att glömma en lycka. Våra minnen lever alltid och de lever fortfarande efter att vi dött. Frågorna är egentligen inte viktiga, det handlar egentligen bara om att vi prioriterar fel sak. Vi borde fundera, tänka, lösa allt som kommer i vår väg. Fast vi bryter bara egentligen ner oss och känner oss ensamma, för det är en lätt utväg.
Jag stängde dagboken. Det var alldeles för många gamla minnen och tårar som fastnat i den. Dagboken var min svaga punkt. Jag kröp ner bredvid Liam. Han lade armen runt mig och jag gav honom en kyss. Jag och Liam hade varit tillsammans i fem år och jag var sjutton år första gången jag lade ögonen på honom. Redan vid första ögonblicket var jag fast och jag var fortfarande lika förälskad fem år senare. Han accepterade mitt skrivande och mina aggressioner då inspirationen tagit slut. Han visade mig mest kärlek då för han visste precis vad jag behövde. Vi var som helan och halvan.
- Älskling? Viskade jag.
- Ja, svarade han halvsovandes.
Jag tittade på honom med mina hundögon.
- Snälla, kan du inte berätta en till historia då ni var ute i lumpen? Jag somnar mycket bättre då!
Första natten som vi spenderade tillsammans låg vi och prata enda in till morgonstunden. Han berättade om alla sina minnen från lumpen. Han hade en extra glöd i ögonen som jag aldrig sett och jag grät till och med vissa gånger. Jag hade respekt för den här mannen. Inte bara för hans goda hjärta utan för hans otroliga styrka.
- Jonna, du har ju redan hört alla, sa han och skrattade.
Jag visste att han älskade och prata om det. Hur det påminde honom om lyckliga tider trots allting som de blev utsatta för.
- Jag vill höra dem igen! Sa jag som ett litet barn.
Jag lade mig på hans bröstkorg och lyssnade på hans dunkande hjärta då han började berätta. Jag hann bara lyssna i några minuter innan jag somnade som ett litet barn på ens mammas mage.
Vi levde som vilket par som helst. Fast vi hade någonting extra. Det kändes så fantastiskt bra och jag ville aldrig att drömmen jag levde i skulle ta slut. Jag ville inte vakna upp en dag och känna mig så ensam som jag gjorde innan jag träffade Liam.
Jag öppnade dagboken.
Fredagen den 30:onde Mars
Jag kom på igår hur ofattbart lycklig jag är. Det handlar inte bara om Liam utan att jag tagit mig chansen att uppfylla en dröm. Jag har skrivit 150 sidor i boken och den börjar äntligen bli klar. Jag fick mejl idag om att ett bolag var väldigt intresserad av att ge ut den. Det får bli en överraskning till Liam. Han vet inte att alla hans berättelser har hamnat i ord. Eller att vår kärlek ska tryckas på papper. Det känns så bra, så ofattbart bra. Jag har äntligen uppnått någonting som jag alltid velat. Idag känner jag mig bäst i hela världen.
Livet tar en vändning ibland och då finns vi där. Ibland med öppna armar och ibland med stängda. Vi sitter fast i en olycklighet som vi tror håller i oss, fast vi egentligen är livrädda för att släppa. Det är de som får oss att gå upp varje vardag, för att vänta på att denna vändning ska komma. Då den väl kommer står vi där och tänker, ska vi eller ska vi inte? Hoppa, du kan flyga, du kan bara du vill.
22 år kan låta som en evighet. Fast 27 låter ännu värre. Hur många gånger har jorden snurrat på dessa år? Hur många gånger har solen gått upp? Vad finns bakom våra liv? Vem har gjort oss till den vi är idag. Vem har torkat alla tårar? Hur blev vi så ensamma men samtidigt så lyckliga? Varför funderar vi över saker så självklara? När människor står runt omkring och bryr sig, varför känner vi oss då ensamma? Är livet verkligen en ond cirkel? Varför lever vi då kvar?
Jag stängde dagboken. Det var alldeles för många gamla minnen och tårar som fastnat i den. Dagboken var min svaga punkt. Jag kröp ner bredvid Liam. Han lade armen runt mig och jag gav honom en kyss. Jag och Liam hade varit tillsammans i fem år och jag var sjutton år första gången jag lade ögonen på honom. Redan vid första ögonblicket var jag fast och jag var fortfarande lika förälskad fem år senare. Han accepterade mitt skrivande och mina aggressioner då inspirationen tagit slut. Han visade mig mest kärlek då för han visste precis vad jag behövde. Vi var som helan och halvan.
- Älskling? Viskade jag.
- Ja, svarade han halvsovandes.
Jag tittade på honom med mina hundögon.
- Snälla, kan du inte berätta en till historia då ni var ute i lumpen? Jag somnar mycket bättre då!
Första natten som vi spenderade tillsammans låg vi och prata enda in till morgonstunden. Han berättade om alla sina minnen från lumpen. Han hade en extra glöd i ögonen som jag aldrig sett och jag grät till och med vissa gånger. Jag hade respekt för den här mannen. Inte bara för hans goda hjärta utan för hans otroliga styrka.
- Jonna, du har ju redan hört alla, sa han och skrattade.
Jag visste att han älskade och prata om det. Hur det påminde honom om lyckliga tider trots allting som de blev utsatta för.
- Jag vill höra dem igen! Sa jag som ett litet barn.
Jag lade mig på hans bröstkorg och lyssnade på hans dunkande hjärta då han började berätta. Jag hann bara lyssna i några minuter innan jag somnade som ett litet barn på ens mammas mage.
Vi levde som vilket par som helst. Fast vi hade någonting extra. Det kändes så fantastiskt bra och jag ville aldrig att drömmen jag levde i skulle ta slut. Jag ville inte vakna upp en dag och känna mig så ensam som jag gjorde innan jag träffade Liam.
Jag öppnade dagboken.
Jag kom på igår hur ofattbart lycklig jag är. Det handlar inte bara om Liam utan att jag tagit mig chansen att uppfylla en dröm. Jag har skrivit 150 sidor i boken och den börjar äntligen bli klar. Jag fick mejl idag om att ett bolag var väldigt intresserad av att ge ut den. Det får bli en överraskning till Liam. Han vet inte att alla hans berättelser har hamnat i ord. Eller att vår kärlek ska tryckas på papper. Det känns så bra, så ofattbart bra. Jag har äntligen uppnått någonting som jag alltid velat. Idag känner jag mig bäst i hela världen.
Livet tar en vändning ibland och då finns vi där. Ibland med öppna armar och ibland med stängda. Vi sitter fast i en olycklighet som vi tror håller i oss, fast vi egentligen är livrädda för att släppa. Det är de som får oss att gå upp varje vardag, för att vänta på att denna vändning ska komma. Då den väl kommer står vi där och tänker, ska vi eller ska vi inte? Hoppa, du kan flyga, du kan bara du vill.
Visa toppen
Show footer