January
Friday 6 February 2009 photo 1/1
|
Igår när jag gick från skolan såg jag en affisch om att P Floyd skulle spela i Kalmar.
För de som inte vet kan jag säga att de är ett Pink Floyd tribute-band från Borlänge
som är rätt stora och turnerar runt. Jag ringde hem till föräldrarna för jag tänkte det
kunde vara något kul att göra tillsammans och det visade sig att de redan skulle dit.
Så jag och Petra mötte upp med mamma och pappa samt två av deras goda vänner
och blev bjudna på fantastiskt god mat på Mamas och Papas. Fy tusan vad gott det var.
Vi tackar och bugar.
Efter maten var det då dags för konserten i Kalmarsalen och jag måste säga att
jag hade väldigt blandade känslor inför bandet. Dels så var de fruktansvärt duktiga välrepeterade musiker som verkligen kunde sina Pink Floyd-låtar, men samtidigt så
var de lika tråkiga att titta på. Det var stelt och jag fick ingen känsla av att "det här
är musiken jag älskar att spela, jag vill att ni alla ska få höra den!". Både Petra och
jag hade svårt för sångarens sång, men jag gillade när hans röst druknade i körtjej-
ernas stämmor, det var snyggt. Det var mycket som var snyggt musikaliskt, men
för mig kändes det känslolöst.
Som tur var upptäckte jag i pausen att alla inte tyckte som jag och Petra.
Föräldrarna och deras vänner uppskattade konserten betydligt mer, speciellt
mamma och Fia. Smaken är som baken. och vi stod där och diskuterade i pausen
allhopa och sen när föräldrarna gick in igen så stod Petra och jag kvar och diskuterade musikalitet kontra känsla... Och när vi diskuterat ett tag märkte vi att alla andra gått in
och vi var ensamma kvar.
Och trots att jag att tror att de skulle framfört låtar
Comfortably Numb och Wish You Were Here snyggt
i andra delen så var stadsluften utanför mer lockande.
Så vi traskade faktiskt hemåt. Det var en skön kväll.
Det kan inte vara lätt att vara ett tribute-band. Man blir jämförd med
bandet som man hyllar hela tiden. Det är en svår balansgång mellan
att leverera något eget och att spela sina idolers hits precis som de
låter på skiva. Jag tyckte inte att sångaren i P Floyd passade in i min
bild av Pink Floyd trots att han var en duktig sångare.
Man kan till exempel jämföra med Petras band, de blandar friskt egna
låtar med covers av bland annat The Doors, Led Zeppelin och Kings of
Leon och de gör de jävligt bra. Men eftersom de blandar från flera olika
band så är det lättare för dem att göra något eget av låtarna.
Nu lyssnar jag på Us & Them och önskar att jag kunde sett de riktiga Pink Floyd 1975
För de som inte vet kan jag säga att de är ett Pink Floyd tribute-band från Borlänge
som är rätt stora och turnerar runt. Jag ringde hem till föräldrarna för jag tänkte det
kunde vara något kul att göra tillsammans och det visade sig att de redan skulle dit.
Så jag och Petra mötte upp med mamma och pappa samt två av deras goda vänner
och blev bjudna på fantastiskt god mat på Mamas och Papas. Fy tusan vad gott det var.
Vi tackar och bugar.
Efter maten var det då dags för konserten i Kalmarsalen och jag måste säga att
jag hade väldigt blandade känslor inför bandet. Dels så var de fruktansvärt duktiga välrepeterade musiker som verkligen kunde sina Pink Floyd-låtar, men samtidigt så
var de lika tråkiga att titta på. Det var stelt och jag fick ingen känsla av att "det här
är musiken jag älskar att spela, jag vill att ni alla ska få höra den!". Både Petra och
jag hade svårt för sångarens sång, men jag gillade när hans röst druknade i körtjej-
ernas stämmor, det var snyggt. Det var mycket som var snyggt musikaliskt, men
för mig kändes det känslolöst.
Som tur var upptäckte jag i pausen att alla inte tyckte som jag och Petra.
Föräldrarna och deras vänner uppskattade konserten betydligt mer, speciellt
mamma och Fia. Smaken är som baken. och vi stod där och diskuterade i pausen
allhopa och sen när föräldrarna gick in igen så stod Petra och jag kvar och diskuterade musikalitet kontra känsla... Och när vi diskuterat ett tag märkte vi att alla andra gått in
och vi var ensamma kvar.
Och trots att jag att tror att de skulle framfört låtar
Comfortably Numb och Wish You Were Here snyggt
i andra delen så var stadsluften utanför mer lockande.
Så vi traskade faktiskt hemåt. Det var en skön kväll.
Det kan inte vara lätt att vara ett tribute-band. Man blir jämförd med
bandet som man hyllar hela tiden. Det är en svår balansgång mellan
att leverera något eget och att spela sina idolers hits precis som de
låter på skiva. Jag tyckte inte att sångaren i P Floyd passade in i min
bild av Pink Floyd trots att han var en duktig sångare.
Man kan till exempel jämföra med Petras band, de blandar friskt egna
låtar med covers av bland annat The Doors, Led Zeppelin och Kings of
Leon och de gör de jävligt bra. Men eftersom de blandar från flera olika
band så är det lättare för dem att göra något eget av låtarna.
Comment the photo
avundsjuk att du fick se P Floyd, de verkar ju jävligt grymma trots allt. =)
jag lyssnar på breathe just nu, uscha så bra de var...
för övrigt, kollar in dina bilder nu igen, du är tamejfasen genialisk.
<br />
P Floyd är väl helt okay men de kändes lite...tråkiga...
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/leionshead/328549846/
Visa toppen
Show footer