February
Wednesday 4 November 2009 photo 2/2
|
O hur jag ser dig därinne,
stilla vaggandes fram och tillbaka
O hur jag ser dig genom det fönster
där du aldrig mer skall synas
O hur jag hör din röst eka
och ett eko det blott förblir
lindat i ett minne djupt i mitt hjärta och bröst
O hur jag plockar fram,
det minne som gör sig ett eko
O hur jag då kan skratta,
åt det som aldrig mer blir.
O hur svårt det är att skiljas,
från ett möte jag inte minns
O hur jag vet det var en självklarhet,
att du vid min sida följdes.
O hur jag saknar,
dig här till bords var dag.
O hur jag känner bitterhet,
att en människas tid tog slut.
O hur jag så kan ångra,
min naiva barnatro
Att tiden är för evigt
där ständigt livet gror.
O ännu minns jag hoppet,
förvirrad sorg och tårar.
O ännu minns jag det sista,
min sista stund med dig.
O hur jag ännu kan känna,
värmen från din hud.
En hud som slutat stråla,
på en kropp som mist sitt allt.
O hur kan det då vara möjligt,
att få en sista stund?
O hur kan det vara möjligt,
att föralltid ta farväl?
En stund som aldrig,
nej aldrig kommer åter
för ett liv som alltid,
ja alltid funnits där.
O hur kan det vara möjligt,
att få en sista stund?
O hur tappert du fortsatte strida,
med huvud och tanke klar
O hur du gjorde skillnad,
i liven stora som små.
O hur en tid är utmätt,
din styrka och strid var slut
O hur du sedan hastigt lämnade oss,
in i en evighet.
Jag saknar dig, kan du förstå det?
Samuel Eriksson
stilla vaggandes fram och tillbaka
O hur jag ser dig genom det fönster
där du aldrig mer skall synas
O hur jag hör din röst eka
och ett eko det blott förblir
lindat i ett minne djupt i mitt hjärta och bröst
O hur jag plockar fram,
det minne som gör sig ett eko
O hur jag då kan skratta,
åt det som aldrig mer blir.
O hur svårt det är att skiljas,
från ett möte jag inte minns
O hur jag vet det var en självklarhet,
att du vid min sida följdes.
O hur jag saknar,
dig här till bords var dag.
O hur jag känner bitterhet,
att en människas tid tog slut.
O hur jag så kan ångra,
min naiva barnatro
Att tiden är för evigt
där ständigt livet gror.
O ännu minns jag hoppet,
förvirrad sorg och tårar.
O ännu minns jag det sista,
min sista stund med dig.
O hur jag ännu kan känna,
värmen från din hud.
En hud som slutat stråla,
på en kropp som mist sitt allt.
O hur kan det då vara möjligt,
att få en sista stund?
O hur kan det vara möjligt,
att föralltid ta farväl?
En stund som aldrig,
nej aldrig kommer åter
för ett liv som alltid,
ja alltid funnits där.
O hur kan det vara möjligt,
att få en sista stund?
O hur tappert du fortsatte strida,
med huvud och tanke klar
O hur du gjorde skillnad,
i liven stora som små.
O hur en tid är utmätt,
din styrka och strid var slut
O hur du sedan hastigt lämnade oss,
in i en evighet.
Jag saknar dig, kan du förstå det?
Samuel Eriksson
Visa toppen
Show footer