Konsten att plocka svamp

Igår kväll begav jag och Emil oss ut i skogen. Med förväntansfulla och spänstiga kliv marscherade vi in i den från busshållplatsen närmast belägna skogen. Målet var ätbar svamp - helst av (er)känd typ och modell - som vid ett senare tillfälle skulle inmundigas tillsammans med en bit älg. "Akta stegen nu" tänker jag för mig själv när jag med granskande blick synar närområdet. Mycket riktigt, bara några meter in i skogen tronar erigerade svampkroppar med regnvåta hattar och maskätna stammar. "Gott mod nu!" ropar jag till min kompanjon, som nickar till bifall. Vi traskar vidare - irrande och sökande - i jakt på vår sökta skatt.

Skogen tar slut; utan något att erbjuda. Vi ser en ny bit skog framöver, men för att nå den måste vi korsa en åker. Av hänsyn till okänd tar vi kurs utmed åkern, och slipper således även den värsta leran. Men där borde det finnas svamp! Efter att ha rundat åkern och kommit fram till skogen möts vi av en grön vägg av till synes regnskogsaktig vegetation. Den slingrar sig och växer mutantartat högt. "Aj då!". Vi går utmed denna ogenomträngliga vägg, för att sedan finna en väg ner. Väl nere på botten av den lilla dalen möts vi av en tjärn, som vi i vårt försök att runda stöter på en gammal kvarn utmed en fors. Över forsen finns det en bro som leder till trappor, trappor och åter trappor som sakta och slingrande klättrar uppför bergssidan.

Jag kan fortsätta berätta om våra vägar, om våra omvägar, om våra svängar och nedstigningar. Dock var vi ute efter svamp, och den var tydligen inte ute. Eller jo, ute var den nog allt. Men den gömde sig väl! Vi hittade en maskäten Karl Johan - som visserligen lämpade sig väl för att i undervisningssyfte kunna pekas på och i tredjeperson (svamp?) bli omtalad som en Karl Johan, och sedan även dissekerad för att få visa de karakteristika som svampar av samma modell vanligen uppvisar - men den lämnade vi bakom oss.

Istället fick vi två trevliga timmar i skogen, som sedan slutade på ett mycket stämningsfullt sätt. Vi kom nämligen ut ur skogen på okänd plats, men till vår lycka exakt vid en busshållplats som hushöll med rätt buss. Dock var en stund tills den skulle komma, så vi slog oss ner på en bänk i anslutning till busshållplatsen. Över bänken stod en gatlykta som över och runt oss spred ett tämligen gemytligt sken. Fullmånen lös och det var ljummet i luften. Det ligger två, tre hus alldeles i närheten; och ur det ena strömmar dels ljus och dels riktigt skön jazz. Det var ett band som repade i huset, och hade dörren helt öppen. Så vi ackompanjerades av en skrikande saxofon och en riktigt "smooth" gitarr, som i sin tur kompades av trummor, bas och en sångare. De var riktigt tighta, och det blev grym stämning!

Det var min svamptur det! Ingen svamp, men inte sämre för det.