I det senaste.

I det senaste har jag märkt.

Att vänskapsband inte alltid finns till hands. 

att jag själv tappar greppet. Att man saknar dom gamla begreppen.

När vi var oss,när vi var dom. NÄr vi än fanns. Jag saknar när vi var dom.

Som lovade varan, att vi alltid skulle finnas tillhands. 

Det blev liten dikt där eller något. 

Jag har mest drivit runder och fixat en massa.  Jag har två liv att planera så det passar.. Rasmus & mitt. Det är väldigt bra mellan oss verkligen. Men det som höjs kan göra att annat faller. Jag saknar mina vänner. När det var dom man ringde, när man blev glad att höra deras röster. Nu för tiden går jag och undrar om du lever. och själv tar man inte upp mobilen, för man vill inte trycka på. Det är väl löjligt, att man backar för dom personer som betyder mest i ens liv. Att alla gamla minnen börjar försvinna , eller sitter extra hårt för det är det enda kvar. Jag saknar min Emma,felle,liza,tizan. När vi var det lilla gänget, och inte "dom" som en gång var bästa vänner. 

Jag träffade Liza istallet, och skulle presentera henne för rasmus, jag sa

-detta är liza! hon är en av mina bästa vänner, eller ja jag vet inte om vi hahah ja? vi umgås inte så mycket. Ehm

Jag blev tårögd ner för trappan. Jag vet att det mesta ligger på mig, pga min kille och all våran tid tillsammans. Men nu känns det som det kvittar. För ingen kommer ihåg mig. Inga sms på mobilen ingen som frågar hur man mår. Man gör allt för att skaffa nya umgåskretsar. 

Men jag saknar den gamla.