Drömmar

Borde man drömma, eller borde man vara rädd för det?
Är drömmen ett hinder, eller är drömmen en väg?
Kan drömmar bli sanna, eller är det bara en dröm?

Jag brukar ofta sitta och drömma mig bort.
Drömma om sånt jag önskar ska hända och fakiskt ofta om saker jag inte önskar ska hända också.

Ibland är det dagdrömmen när man sitter i klassrummet på en mattelektion och tittar ut genom fönstret och får solen i ögonen. Det är den sortens dröm som oftast handlar om det perfekta livet, att ens karriärdrömmar går i uppfyllelse, att man blir känd och får hålla på med det man älskar tillexempel. Eller kanske om den perfekta pojkvännen, han med det korpsvarta håret och dom isblåa ögonen som bara får dig att smälta varje gång du möter hans blick i drömmen.

Men ibland är det dendär hemska tanken som övergår i en dagdröm, när du är ensam ute på promenad i kylan eller när du ligger i ditt rum innan du ska sova och skuggorna på väggen växer sig större och större. Det är den sortens dagdröm som jag tror vi alla har haft, drömmen kantad av negativa händelser. Skulle någon sakna mig om jag dog? Vem skulle komma på min begravning? skulle någon gråta? Det kanske bara är jag, men jag kan säga så mycket som att jag flertalet gånger har spelat upp min egen begravning i huvudet med olika gäster, reaktionen och dödsorsak. Det kanske låter konstigt, men dom dagdrömmarna ger mig på något sätt hopp om att någon kommer sakna mig när jag är död, att det faktiskt finns dom som skulle stå där vid kistan och fälla några tårar. Att det existerar personer som skulle prata om mig och om hur jag var som person efter att jag inte fins kvar. Jag tror faktiskt att det är nyttigt att tänka så ibland.
En annan negativ dagdröm som brukar flyga in i mina tankar ibland är den om att någon eller några som står mig nära ska dö. Jag kan småspringa hemåt sent på kvällen med gråten i halsen för att jag har kommit in på tanken om hur det skulle kännas att få beskedet om att hela min famlij låg döende på sjukhus efter en bliolycka. Eller om att en vän so bor långt bort ska ha blivit dödad/skadad och om hur det skulle kännas för mig när jag får veta det. Det kanske låter konstigt, och visst tyck att jag är ett freak ni allihopa, men jag tror faktikst att även denna sortens dagsrömmar och tankar är viktiga, för de får oss att inse hur mycket vi verkligen älskar dom som står oss nära.

Man kan säga att jag gärna drömmer, men jag har väldigt svårt att tro på saker som att drömmar blir sanna eller går i uppfyllelse.
Nu kan det vara så att det beror på att jag har haft det ganska svårt psykiskt de senaste åren, och därför varit ganska beroende av alla drömmar som har virvlat runt som en släja av tröstande tankar i mitt huvud. Jag vill helt enkelt inte släppa ut dom eftersom jag behöver den inne i mig som skydd mot omvärlden.

Men vem vet, en dag kanske också mina drömmar blir sanna?

jag kopierar<3.