Allt jag har gjort för dig verkar bort blåst.
Jag försökte verkligen ställa upp för dig.
Men jag fick aldrig något tillbaka.
Jag försökte få dig att prata med mig.
Men som vanligt så lyckades jag inte med något.

Ibland undrar jag om allt jag gjorde va onödig tid. Jag försökte så gått jag kunde. Jag va hos dig veckor efter. Jag försökte jämt prata med dig för att jag ville att du skulle få något annat att tänka på. Men tiden är jobbig för mig med. Men de som är mest jobbigt är att jag har aldrig fått någon riktig chans. Jag hatar att veta hur dåligt du mår. Men jag hatar mer att jag inte vet hur de är med dig. Jag att tiden förändras. Men nån gång önskar jag att jag skulle få nån uppskattning för allt jag har gjort. Men ibland tror jag att du inte ens vet hur jävla mycket jag har ställt upp för dig, eller vad jag har gjort för dig.

Ja, ganska faktiskt. Jag skriver vadfan jag vill här, jag har inte bett någon att titta. & tänker inte göra de heller.
& jag måste ju få skriva av mig, vad ska jag annars göra, eftersom de inte är någon som lyssnar? Men malin, de finns SÅ mycket som jag inte har vågat säga till dig, som jag vill ta upp. Jag kan inte släppa något bara, & de borde fan du veta. Vem vare som ville ta de igår? Jo jag. & hur ska jag säga då? Förlåt? Varför ska jag jämt säga förlåt? Fattar inte grejen. Jag har inte sagt att jag är så mycket bättre själv, men du accepterar ju inte mina nackdelar, varför ska jag acceptera dina? Jag är så jävla trött på att de jämt är jag som ska börja med allt. & kanske? Varför pratar du inte med mig tills vi har löst de? Än att säga ''jag ska sova nu'' eller, '' jag ska äta & sen duscha'' säg att du kan skriva sen, ringa eller vad som helst sen. Förlåt att de brast för mig just igår, sorry. Men jag orkar inte ta all jävla skit längre, & de är inte bara från dig. De är från andra också. & de där första, ''tills döden skiljer oss åt'' de är våran död, inte någon annans.

vi pratar nån annan stans ist