Det är konstigt hur människor, som alltid har funnits i ens liv... Helt plötsligt är borta. Jag blir rädd de gånger jag upptäcker hur skört livet är, hur lite man egentligen vet om de personer som står vid ens sida. Kickan, du var min äldsta tjejkompis. Du hade ju alltid funnits där, från de att vi var små snorungar som hängde på alnöbadet tills det att vi tog våran första fylla, boffade bensin och bara spenderade så många dagar tillsammans. Jag minns det så tydligt, sommarnättarna vi var ute på alla galna upptåg. Min mamma påminde mig idag om en gång då vi var 12-13 år. Mamma hade fått in en flicka på akuten som var 15 år och som hade tagit livet av sig. Hon tyckte att det var så tragiskt och därför lovade du, jag och Hälen att vi aldrig skulle ta livet av oss, hur tungt det än var. Aldrig, aldrig. Ändå blev det så och du har lämnat så mycket kvar att mitt hjärta inte kan sortera bland sina känslor längre. Och det värsta är, när jag tänker efter, att var det någon som skulle försvinna tidigt... Så visste jag att det var du. Ändå förväntar jag mig att du ska svara då jag ringer till dig........

Mjo, det är inte lätt........