7 January 2009
1 år...
Idag är det ett år sedan. Ett år sedan du somnade in där hemma
i fönstret, av veterinärens spruta. Du var så sjuk, och allt du ville
var att få somna in. Som jag grät, min vackraste solkatt! Vi fick
alldeles för lite tid tillsammans. Vi skulle ju leva ett liv ihop?
Jag gråter för dig även idag. Saknaden och tomheten efter
dig är så stor. Som jag älskar dig. Tänk att kärlek kan göra
så ont?
Men jag visste nog redan från början att det inte skulle bli så. Något
längst inom mig visste det, men vem vill erkänna något sådant för
sig själv? Det gör för ont. Men tillslut så orkade du inte med det här
jordelivet längre, det blev för smärtsamt för dig, min älskade solkatt.
Du var speciell. Och vi hade ett speciellt band. Jag menar, vem tar sig
an den skyggaste katten på hela katthemmet, om det inte är något
speciellt med det? Vi hade ett särskilt själaband redan från början, jag
tror att det var meningen att vi skulle mötas.
Vi delade mycket smärta ihop, du och jag. Du var ärrad för livet, det insåg
jag nog inte förrän du dog, att du skulle nog aldrig ha kunnat leva ett helt
vanligt liv, inte i detta livet. Men vad jag älskade dig, och jag älskar dig
fortfarande! Jag saknar dig väldigt mycket. Men vi ses igen, visst? Det
har du lovat.
Jag minns din mjuka vackra päls den där dagen, för ett år sedan. När du
äntligen hade somnat in. Du fick iaf somna in hemma, slippa all stress
från sjukhuset, så som du ville. Jag bar ut dig till veterinärens bil, och
höll om dig och grät. Din päls var så mjuk.
Tänk att ett helt år har gått, det känns märkligt.
Min vackraste Ängla, Jag älskar dig.
Idag är det ett år sedan min vackraste Ängla gick över till andra sidan. Som jag saknar dig, fortfarande! Vackraste solkatt, jag älskar dig!
Direct link:
http://dayviews.com/lila/2009/1/7/