oron och rädslan växer och växer inom mig för varje dag som närmar sig skolan.jag är så jävla rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen.jag vill kämpa men känns som att jag inte har någon ork längre.jag är rädd att det ska bli som innan.på onsdag kommer jag att få sätta dit det falska leendet igen som alltid.det leendet som säger att allt är bra,trots att det är tvärt om.jag får hålla in tårarna och alla blandade känslor som vill komma ut med ett skrik.det är jobbigt,men jag vill inte släppa ut dom så jag fortsätter att hålla dom inom mig som alltid.jag vet inte vad jag ska göra.jag är så förvirrad att det nästan gör ont i kroppen.det är jobbigt men vad kan man göra? jag känner mig som luft på något sätt,det går inte att förklara riktigt.allt jag vill,och någonsin velat är att må bra.men så fort skoldagen är slut är första tanken som slår mig att jag har klarat denna dag,och imorgon väntar nästa.jag orkar helt enkelt inte med detta liv mer snart.men jag ska kämpa allt jag har.och tänker aldrig ge upp.fr jag ska klara det.jag ger mig inte försän allt är som det ska.

det med att jag inte orkar med detta liv snart menas absolut INTE med något som har med sjmord eller något sådant o göra.det var inte så jag menade om ni tänkte på något sådant. LÄNGE LEVE LIVET MEN FUCK ÖRKENED!! de är SÅ jag menar!<3

Och just det. Alla människor har mer eller mindre haft självmordstankar nån gång i sitt liv. Det gör inte det till något allvarligt.

jag VAR i djup deprition,jag blev INLAGD PÅ ETT FUCKING JÄVL HEM,JAG FICK INTE GÅ NÅGON SOM HELST STANS SJÄLV DOM STOD UTANFÖR TOALETTEN OCH PRATADE MED MIG VARJE GÅNG JAG GICK IN! du vet inte ett dyft om vad jag har gått igenom så kom förfan inte till min bdb och säg att jag inte varit i djup deprition! jag kunde inte gå på toa utan att få tanken "om man bara kunde dränka sig i handfatet",köket "skära halsen av mig",ensam på rummet "dör jag om jag hoppar från taket",skolan:jag kunde inte ens hålla i en fucking pennjävel eller ett ynkligt litet jävla suddigum utan att få tankar på att sätta suddgummit i halsen och kvävas eller hugga pennjäveln mitt i strupen på mig själv,varje gång tåget kom och jag skulle gå över tågspåret stannade jag utan att jag visste det själv.tåget var 20m ifrån,får panik och kastar mig av spåret uatan att förstå vad som hänt.jag kunde sitta och fucking slajsa mina armar mitt i natten och sen vakna upp med blod över lakanen och se på mina armar,jag brast i gråt varje jävla dag n är jag steg upp och gick och la mig.jag kunde inte gå på någon som helst vä utan att tänka att jag skulle dö om jah hoppade framför ett fordon.jag kunde inte göra NÅGONTING utan att få en sjmordstanke och dom som jag var hos skrev ut en hel jävla bunke papper om att jag var i DJUP DEPRITION. alla människor är olika oh du kan vara i djup deprition på olika sätt,alla visar det inte på samma sätt.kom inte hit till denna bdb och tro att du vet så jävla mycket för det är SÅDANT JAG stör mig på!

Jag vet ganska mycket om det då jag läst på om olika psykiska störningar i skolan. Ja, juste så kom inte och säg att jag inte vet ett dugg om det. Wow, vilken mogen människa du verkar vara. Dessutom så sa jag inte att du inte var det, jag skrev att du nog inte visste vad det är vilket är en stor skillnad enligt mig.

jag vet mycket väl vad det är.