August
Show more 
Monday 14 June 2010 photo 63/157
|
Drömmar
Är för mig någonting otroligt värdefullt. Då fantasin blir till ett sjätte sinne,
där allt går att ta på. Fysisk kontakt med det ofattbara.
Två gånger har jag drömt om en och samma sak. Lika kraftfullt var
det här om natten som första gången jag mötte mig själv, som barn.
Jag reser tillbaka i tiden, eller på något sätt hamnar i det förflutna.
Jag träffas av en enorm smäll av känslor när jag hittar mig själv bland
alla barnen. Jag kommer gåendes på en äng, ser en flock människor
dansa i en ring. Hand i hand ler dom mot solen. Gräset ligger högt
och kransar klädda i blommor syns så långt ögat kan nå. Varför jag
är där, det vet jag inte. Jag ser mitt vita hår röra sig omkring
i slowmotion. Mina ben studsar glatt och ett leende på läpparna strålar
ut lycka runt hela fältet. Jag minns att jag på något vis får kontakt
med min mor. Frågar om jag får hälsa på mig själv.
Med ett självklart leende, utan ett ord svarar hon ja.
Jag går fram till flickan som avbryts i sin lek och hon tittar på mig.
Med en frågande blick om vem denna människa som står framför
henne är, så slår det mig att min nyfikenhet finns kvar. Fastgrenad.
Jag tittar henne i ögonen och sluter mina armar om hennes tunna
kropp. Hennes hår glänste i solen lika mycket som i förra drömmen.
Första gången detta hände, så grät jag när jag vaknade.
I den drömmen så fick jag en sån enorm kontakt med mig själv som barn
att det nästan kändes som om jag fått en syster.
Jag anlände till en liten by, gåendes på samma vis fast denna gång på en
grusväg. Jag lyfter handen och för bort en växtrik grönt färgad trädgren
som ligger i vägen för min syn, och när jag ser klart så skådar jag en karusell.
Mitt framför mig, så kliver en vithårig flicka av. I samma ålder, i samma kläder
som på fotot ovan. Hon går sakta framåt med fjärilar och maskrosfrön
svävandes omkring sig i slowmotion. Det var som en saga. Jag träffas
av ett slag i magen och mina ögon tåras. Jag möter henne i en hög fart
och hon kramar om mig. Flickan är jag, som barn.
Jag har aldrig känt sån sorg förut.
Dessa drömmar vet jag ej hur jag ska tyda. Allt jag vet är att ljuset i
drömmarna är inte likt något annat ljus jag någonsin sett. Det är magiskt.
Som en gloria, vilar det små partiklar av glimmer över oss hela tiden.
Att träffa sig själv som barn är någonting obeskrivligt. Efter att jag drömt
dessa drömmar så vaknar jag med en lugn känsla i magen, men samtidigt
ett panikslag i hjärtat. Det går knappt att förklara. Men det är helt otroligt.
Comment the photo
Dock är jag inte så tålmodig av mig att jag orkar det så ofta.
Men jag vill liksom läsa, måste bara orka.
8 comments on this photo
Visa toppen
Show footer