September
Monday 13 July 2009 photo 1/2
|
Har varit in på akuten en sväng idag...
Odin låg och sov sin förmiddagsnap och jag hörde hur han började vakna till så jag gick in och la honom närmare mot mitten (han låg i vår säng) och tänkte inte mer på det eftersom jag hade pallat upp med x kuddar runt honom. Jag lämnar dörren öppen och går ut i köket för att hälla över lite yoghurt i en glasburk så vi kunde ta med oss den till mamma & Kari. Då hör jag ett duns och Odin börjar gråta. Jag fattar med en gång vad det är som har hänt, springer in och tar upp honom. Han hade ramlat ned från sängen. Så fort jag tagit upp honom och han fått nappen så lugnade han ner sig och slutade gråta. Men jag blev så jävla rädd och fick såna skuldkänslor...
Vilket jag fortfarande har.
Vi åkte bort till mamma & Kari som bestämt, dels för att lämna bilen och dels för att mamma ville kolla på honom. Sen efter ett tag kom Brunne så åkte vi mot sjukhuset. Han hade tidigare ringt till Sjukvårdsupplysningen och de hade sagt att vi skulle komma in så skulle de gå ner och lämna en lapp till dem på akuten.
Vi fick sitta och vänta en stund på att få komma in till ett undersökningsrum. Men där så var det två sjuksköterskor som tog syresättningen (+ något annat), sen gick de och efter en stund kom en läkare och kollade på honom. Och eftersom han betett sig som vanligt så sa hon att vi skulle få åka hem. Hon gick iväg för att skriva ut ett papper till oss och kom tillbaka med en specialistläkare. Han undersökte Odin lite grann och sa också att han verkade må bra men att vi skulle hålla uppsikt över kvällen/natten och se att han fortfarande är lika "medveten", annars var det bara att komma tillbaka. Och precis som sjuksköterskorna och den andra läkaren sa han att det var bara bra att vi kom in.
Jag känner mig så jävla värdelös, men efter att ha fått andra utlåtanden känns det lite bättre. Jag vet att det varken är första eller sista gången han kommer ramla och göra sig illa men det känns bara så jävla onödigt... Hur mycket man än vill försöka skydda de små liven så går det inte. Tur i oturen att sängen inte är så pass hög.
Men - det händer även den bästa.
Han fick en knappt synbar bula och ett blåmärke ovanför högra ögat, men annars så mår han prima.
Odin låg och sov sin förmiddagsnap och jag hörde hur han började vakna till så jag gick in och la honom närmare mot mitten (han låg i vår säng) och tänkte inte mer på det eftersom jag hade pallat upp med x kuddar runt honom. Jag lämnar dörren öppen och går ut i köket för att hälla över lite yoghurt i en glasburk så vi kunde ta med oss den till mamma & Kari. Då hör jag ett duns och Odin börjar gråta. Jag fattar med en gång vad det är som har hänt, springer in och tar upp honom. Han hade ramlat ned från sängen. Så fort jag tagit upp honom och han fått nappen så lugnade han ner sig och slutade gråta. Men jag blev så jävla rädd och fick såna skuldkänslor...
Vilket jag fortfarande har.
Vi åkte bort till mamma & Kari som bestämt, dels för att lämna bilen och dels för att mamma ville kolla på honom. Sen efter ett tag kom Brunne så åkte vi mot sjukhuset. Han hade tidigare ringt till Sjukvårdsupplysningen och de hade sagt att vi skulle komma in så skulle de gå ner och lämna en lapp till dem på akuten.
Vi fick sitta och vänta en stund på att få komma in till ett undersökningsrum. Men där så var det två sjuksköterskor som tog syresättningen (+ något annat), sen gick de och efter en stund kom en läkare och kollade på honom. Och eftersom han betett sig som vanligt så sa hon att vi skulle få åka hem. Hon gick iväg för att skriva ut ett papper till oss och kom tillbaka med en specialistläkare. Han undersökte Odin lite grann och sa också att han verkade må bra men att vi skulle hålla uppsikt över kvällen/natten och se att han fortfarande är lika "medveten", annars var det bara att komma tillbaka. Och precis som sjuksköterskorna och den andra läkaren sa han att det var bara bra att vi kom in.
Jag känner mig så jävla värdelös, men efter att ha fått andra utlåtanden känns det lite bättre. Jag vet att det varken är första eller sista gången han kommer ramla och göra sig illa men det känns bara så jävla onödigt... Hur mycket man än vill försöka skydda de små liven så går det inte. Tur i oturen att sängen inte är så pass hög.
Men - det händer även den bästa.
Han fick en knappt synbar bula och ett blåmärke ovanför högra ögat, men annars så mår han prima.
Comment the photo
Men du är en toppenmamma, Lina, tänk hur många det är som inte ens törs skriva så här som du har gjort? Tycker det är starkt gjort att skriva vad som hände, men värdelös är du INTE!
Hoppas det är bättre med Odin iaf :)
Han mår bra & du ska inte gå runt å tänka negativt om dig själv..!!!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lina007/390676098/
Visa toppen
Show footer