ibland, vill jag släppa taget helt och jag vet att det har varit mycket de senaste dagarna. men varje gång, precis varje gång jag försöker, kommer en röst upp i mitt huvud 'gör det inte'. men min envishet övertar den där röstens ord. Jag var lycklig en gång, då min tid var som bäst. Jag kunde skratta jag kunde lee. Men sen en dag, rasade bara allting. Allting bara försvann under mina fötter, jorden rasade samman och jag tappade fotfästtet. Jag tappade tron, jag tappade mitt hopp och jag tappade min kärlek. Nu sitter jag här och har ångest över; Hur kunde jag låta det ske? Hur kunde jag vara så jävla dum? Att jag inte såg? Men nu är det ju som det är, som jag alltid säger: stå ditt kast! Och nu är det min tur att stå mitt kast! Jag gjorde ett misstag, och det misstaget var du. Jag kan inte förstå hur jag kunde låta mig maniplureas så där.. och varför skylla jag ifrån mig? Allt hänger väl på mig? Det var ju jag? Jävla skit liv, försvinn härifrån!

ja det hoppas jag!