Wednesday 21 January 2009 photo 1/1
|
Har du sett den killen där? Han spelar poker, vips han blev miljonär. Sen när jag har sett dom som försvann, som letar fimpar på gatan men håller hand eller dom som får trubbel med lagen, gör inbrott på natten och pundrar på dagen, samma snubbar som hatar skvaller pekar ut sina polare som skakar galler. Livet är så jävla konstigt man vill förstå men det saknas nånting. Har bra minnen med många personer men mycket försvinner när man jagar visioner. Många ger upp för lätt, jag fattar inte varför det finns tusen sätt. Om livet är en gåta vem sitter på svaret? inte är det jag och ingen som jag känner har den.
Hej Linda heter jag, jag vet inte var jag ska eller vem jag vill vara, jag vet att dom steg jag tar betyder mycket mer för nån annans dag så jag stannar väl kvar.
Förlåt är ett lustigt ord, en dispans för att göra det man vill en gång till, jag vet att de inte är smart men jag kan inte lita på nån än idag. Jag kan inte släppa in dom, jag kan inte visa min ingång. Jag törs inte tro på dom orden dom serverar och törs inte äta den mening dom menar.
Jag utgår från den jag möter är falsk, tills dom visar att dom menade allt men ett litet fel, ett litet snedsteg så blir dom luft för mig och du jag menar de. Vem är du att döma allting jag gör? Jag försöker få klockan att ticka fram tills jag dör, jag är snäll men om du tar det som en svaghet. ett, två jag försvann innan du sa tre..
men jag har lärt mig att stänga av, jag har lärt mig att blunda och lämna stan, det är fegt men mitt enda val när jag ser mig omkring är det bara pennan kvar. Många tankar men inga svar, vill beskria en färg för blinda barn. Ungefär så är det varje gång när bekanta försvinner i nått illegalt. Som en konstnärssjäl som lider hela tiden, suger upp som en svamp och vill dela striden. Kan jag rädda världen? nej, jag kan kolla på när många tappar själen. Vad ska man göra? för man vill inte vara moralmorsan varje lördag. Jag tänker för mycket, jag vet de är nu så jag tar på mig mitt filter och stegar ut.
Hej Linda heter jag, jag vet inte var jag ska eller vem jag vill vara, jag vet att dom steg jag tar betyder mycket mer för nån annans dag så jag stannar väl kvar.
Förlåt är ett lustigt ord, en dispans för att göra det man vill en gång till, jag vet att de inte är smart men jag kan inte lita på nån än idag. Jag kan inte släppa in dom, jag kan inte visa min ingång. Jag törs inte tro på dom orden dom serverar och törs inte äta den mening dom menar.
Jag utgår från den jag möter är falsk, tills dom visar att dom menade allt men ett litet fel, ett litet snedsteg så blir dom luft för mig och du jag menar de. Vem är du att döma allting jag gör? Jag försöker få klockan att ticka fram tills jag dör, jag är snäll men om du tar det som en svaghet. ett, två jag försvann innan du sa tre..
men jag har lärt mig att stänga av, jag har lärt mig att blunda och lämna stan, det är fegt men mitt enda val när jag ser mig omkring är det bara pennan kvar. Många tankar men inga svar, vill beskria en färg för blinda barn. Ungefär så är det varje gång när bekanta försvinner i nått illegalt. Som en konstnärssjäl som lider hela tiden, suger upp som en svamp och vill dela striden. Kan jag rädda världen? nej, jag kan kolla på när många tappar själen. Vad ska man göra? för man vill inte vara moralmorsan varje lördag. Jag tänker för mycket, jag vet de är nu så jag tar på mig mitt filter och stegar ut.