March
Wednesday 16 September 2009 photo 1/1
|
Jag saknar verkligen gamla tider, då allting var relativt bra. Jag behövde inte tänka speciellt mycket utan att allt flöt på som det skulle. Livet var bra, jag var glad osv osv. Vart tog det vägen? Vart har jag hamnat nu? Något stressat jävla nervvrak är vad jag har blivit. Jag vill inte, ångesten tar över och ensamheten knivhugger mig känns det som. Jag gör fler och fler saker jag inte borde göra, som bryter ner mig mer och mer. Men det är svårt att hålla sig borta.
Jag saknar närhet, att ha någon man kan bara finnas för. Och som finns för än. Som man kan ge allt. Något som är mer än en vän. Jag har vart med om det på riktigt än gång, och vad blir man då? Nära på bedragen och behandlad som skit. Jag ville inte erkänna det då, men nu inser jag att jag kastade bort ett halvår av mitt liv på en jävla idiot. Jag kan inte se det bra sakerna med det längre. Även om det är bra saker som jag saknar ibland. Jag vill inte se dom. Vill bara intala mig att det var skit, även om det kanske var den tiden då jag vart lyckligast, någonsin.
Livet är knepigt, jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland, skolan, jag går i 9an nu. Och vad gör jag med mitt liv? Kastar bort det. Jag har så stora drömmar om hur mitt liv ska bli, men det kommer aldrig bli i närheten av det jag vill bli. Jag vill bli en förebild, en musiker, någon som når ut till folk med sin musik, jag vill framföra det jag älskar till annat folk, med kanske samma drömmar som jag har. Visa dom att det finns en chans. Men finns det en chans för mig? Skulle inte tro det. Liksom, vart skulle det komma? Ändå är det kanske det enda som skulle kunna göra mitt liv någorlunda bra i framtiden, musiken. Jag får hoppas på det bästa, fortsätta med mitt liv. Jag vill verkligen inte bli en nobody som folk ser ner på. Det är inte jag.. Det är så jag känner om det iallafall.
Jag gör saker hela tiden, klagar, är allmänt elak mot folk som inte förtjänar det, förlåt, det är inte meningen. Jag sårar säkert många utan att veta om det. Jag vill verkligen inte det, men det kommer automatiskt.. Just nu gör det bara det. Jag är så rädd att förlora de som ligger mig närmast om hjärtat, gör jag det har jag knappt nåt kvar. Och det skulle inte göra saken bättre. Även om jag suger på att visa det, så älskar jag er. Ni vet antagligen vilka ni är. Ni borde veta, innerst inne.
Jag har så mycket att säga, men jag orkar ine, jag har tappat orken, orkar knappt ta mig upp på morgnarna längre.
men jag hoppas att ni andra har det bättre än vad jag har det just nu.
Jag är bara allmänt tonårsdeprimerad antar jag, går nog över. Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite. Tyck vad ni vill. Nu vet ni kanske lite mer om varför jag betett mig som jag gjort på sistone.
Over and out!
Jag saknar närhet, att ha någon man kan bara finnas för. Och som finns för än. Som man kan ge allt. Något som är mer än en vän. Jag har vart med om det på riktigt än gång, och vad blir man då? Nära på bedragen och behandlad som skit. Jag ville inte erkänna det då, men nu inser jag att jag kastade bort ett halvår av mitt liv på en jävla idiot. Jag kan inte se det bra sakerna med det längre. Även om det är bra saker som jag saknar ibland. Jag vill inte se dom. Vill bara intala mig att det var skit, även om det kanske var den tiden då jag vart lyckligast, någonsin.
Livet är knepigt, jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland, skolan, jag går i 9an nu. Och vad gör jag med mitt liv? Kastar bort det. Jag har så stora drömmar om hur mitt liv ska bli, men det kommer aldrig bli i närheten av det jag vill bli. Jag vill bli en förebild, en musiker, någon som når ut till folk med sin musik, jag vill framföra det jag älskar till annat folk, med kanske samma drömmar som jag har. Visa dom att det finns en chans. Men finns det en chans för mig? Skulle inte tro det. Liksom, vart skulle det komma? Ändå är det kanske det enda som skulle kunna göra mitt liv någorlunda bra i framtiden, musiken. Jag får hoppas på det bästa, fortsätta med mitt liv. Jag vill verkligen inte bli en nobody som folk ser ner på. Det är inte jag.. Det är så jag känner om det iallafall.
Jag gör saker hela tiden, klagar, är allmänt elak mot folk som inte förtjänar det, förlåt, det är inte meningen. Jag sårar säkert många utan att veta om det. Jag vill verkligen inte det, men det kommer automatiskt.. Just nu gör det bara det. Jag är så rädd att förlora de som ligger mig närmast om hjärtat, gör jag det har jag knappt nåt kvar. Och det skulle inte göra saken bättre. Även om jag suger på att visa det, så älskar jag er. Ni vet antagligen vilka ni är. Ni borde veta, innerst inne.
Jag har så mycket att säga, men jag orkar ine, jag har tappat orken, orkar knappt ta mig upp på morgnarna längre.
men jag hoppas att ni andra har det bättre än vad jag har det just nu.
Jag är bara allmänt tonårsdeprimerad antar jag, går nog över. Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite. Tyck vad ni vill. Nu vet ni kanske lite mer om varför jag betett mig som jag gjort på sistone.
Comment the photo
jag finns, vad det än gäller, när som helst, och det vet du! <3
du kan prata med mej om vad du vill, även om vi inte är så bra kompisar så finns jag. och det är ibland skönt att prata med någon som inte är så nära.
pusss .
Jag förstår om du behöver tänka på dig själv ett tag. Men snälla, jag ber dig. Glöm mig inte.
Jag är bara ett telefonsamtal bort om du behöver prata.
I'm here for you.
<3
Men jag vill bara att du ska veta att du är perfekt som du är, alla har brister bror min.
Jag finns här om du vill prata och det hoppas jag att du vet och förstår.
Det du skrev om att du vill bli musiker, du ska aldrig ge upp. Lukas lova mig de, ge ALDRIG upp?! Jag tror du skulle kunna komma långt om du bara vill de. Och jag vet att du vill så du kan! Du har viljan och det vet jag! Jag vet också att det kan kännas jobbigt ibland men det gör de.
Men GE INTE UPP!!!!!
Jag älskar dig bror, finns på mobilen 24/7 och det vet du. <3
25 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/linesix/410078097/
Visa toppen
Show footer