För Jag Behöver Faktiskt Säga Det Här. Vill Du Andas Åt Mig Även När Jag Får Panik? Och dörren small igen bakom henne när fötterna smattrade nedför trappen. Kjolens volanger böljde som vatten kring hennes ben när hon sprang längs vägen. Blickarna från DeOvetandeGrå hon mötte i gatlyktans ljusfläckar var farliga, skarpa, för vassa. Hon såg de inte, för hon skyddade sina ögon med händerna, men hon kände blickarna som nålstick i ryggen. fortsätter springa Ljus och lukter fladdrar förbi när hon springer genom staden. Den kalla luften hon andas in skapar en svidande känsla i halsen. Men hon fortsätter, för det jagar henne. Över en bro, under en annan och grusets knastrande under fötterna låter som om någon stampade på hennes sköra hjärta. Lövhögen, den är räddningen. Hon känner det, lövens så skarpt dova färger är vad som borde omge henne nu. Och hon kastar sig i löven, ligger nu där och sjunker. Försöker slappna av, men hon vet att det som river inuti henne bara kan dövas med våld. Det river hårt och får hennes hjärta att slå som besatt. Världen snurrar fortare än vanligt och det svartnar för ögonen när hon greppar rakbladet. Det hugger i henne. Hugger, hon tappar kontrollen och hugger tillbaka. Maniskt. Rännilar av blod rinner sakta ner längs armen, och världen som just rusade i panik stannar av nästan helt. Hon sluter ögonen och känner paniken dra sig tillbaka och hon uppfylls av en otrolig matthet. Hon Domnar Bort Med Ett Rakblad I Handen, Blodet Rinnande Nedför Armen I En Lövhög Någonstans I Mörkret Kan Hon Äntligen Slappna Av. Hon Får Äntligen Andas Ifred. ... Förlåt För Allt Jag Blivit. Och Blod Är Faktiskt En Färg.

om inget hjälper, vad gör man då?