Wednesday 2 April 2008 photo 1/1
|
Det finns få saker jag avskyr som den där lilla känslan jag får i magen ibland. Jag minns när vi var på kryssning med familjen, då fick jag den där känslan av att någon kommer att Dö. Jag klarar den inte. Jag hade tur, ingen gjorde det - den gången.
Men jag minns några veckor innan Jocke gav sig i väg till andra världar. Jag gick runt och bar på en känsla som jag inte förstod. Den gav sig för att jag förträngde den. Det var första gången jag kände den tror jag. Jag mådde så dåligt. Några veckor senare kommer beskedet. Det slet ut mitt hjärta. Trots att det var länge sen vi pratat.
Vila i Frid Jocke <3
Och den gången när jag kom hem från jobbet och hörde ambulansen vina förbi på gatan utanför. Jag bad till Gud att ingen skulle skadas. Men jag grät som ett litet barn. Det gjorde ont i min själ. Man hör ofta ambulanser men jag känner inte den känslan så ofta, så det beror inte helt på ambulansen. Dagen efter läser vi i tidningarna om familjen som brunnit inne. Mamma, pappa och en liten pojke. En liten pojke som det visade sig att Fabian var vän med. Han var heartbroken verkligen.
Vila i Frid.
Och igår när vi såg ambulansen vina förbi fick jag också känslan i magen. Jag fick panik, jag ba drog runt med bilen alldeles för fort i hopp om att få se vart ambulansen körde. Såklart såg vi det inte. Men vi såg när det kom en ambulans till åkande. Men det visade sig att det var den tredje.. Och vi såg när dom drog med blåljuset på tillbaka. Mitt hjärta vred sig.
Idag kan man läsa i tidningen:
Mc-förare utan hjälm krockade med polisbil på E18. Fick livshotande skador.
- "Oklart om han överlever".
Det finns ingenting jag kan göra, förutom att be tysta böner om att han ska överleva. Jag vet inte vem han är, men jag gråter för hans nära.
Peace.
Men jag minns några veckor innan Jocke gav sig i väg till andra världar. Jag gick runt och bar på en känsla som jag inte förstod. Den gav sig för att jag förträngde den. Det var första gången jag kände den tror jag. Jag mådde så dåligt. Några veckor senare kommer beskedet. Det slet ut mitt hjärta. Trots att det var länge sen vi pratat.
Vila i Frid Jocke <3
Och den gången när jag kom hem från jobbet och hörde ambulansen vina förbi på gatan utanför. Jag bad till Gud att ingen skulle skadas. Men jag grät som ett litet barn. Det gjorde ont i min själ. Man hör ofta ambulanser men jag känner inte den känslan så ofta, så det beror inte helt på ambulansen. Dagen efter läser vi i tidningarna om familjen som brunnit inne. Mamma, pappa och en liten pojke. En liten pojke som det visade sig att Fabian var vän med. Han var heartbroken verkligen.
Vila i Frid.
Och igår när vi såg ambulansen vina förbi fick jag också känslan i magen. Jag fick panik, jag ba drog runt med bilen alldeles för fort i hopp om att få se vart ambulansen körde. Såklart såg vi det inte. Men vi såg när det kom en ambulans till åkande. Men det visade sig att det var den tredje.. Och vi såg när dom drog med blåljuset på tillbaka. Mitt hjärta vred sig.
Idag kan man läsa i tidningen:
Mc-förare utan hjälm krockade med polisbil på E18. Fick livshotande skador.
- "Oklart om han överlever".
Det finns ingenting jag kan göra, förutom att be tysta böner om att han ska överleva. Jag vet inte vem han är, men jag gråter för hans nära.
Peace.
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/linnmagnusson/187858881/