Så talade Linuz

Såhär ligger det till:

jag är en vit, hetrosexuell, icke-funktionshindrad, högutbildad ung man från ett rikt land. trots dessa förutsättning (som borde förmå kväsa allehanda självömnkan) tycker jag stundom att det är svårt att vara jag. det är liksom besvärligt att passa i den moderne mannens kostym. för man ska både kunna vabba och svetsa; gråta och hugga ved; vispa välling och bygga trädkojor. det räcker liksom inte att bara vara ett dikt-myffo, inte heller är testosteronstinn alfahane särsklit åtråvärt. det handlar om att kombinera det mjuka med det hårda. bäst är nog att vara en mjukglassman med strössel på. 

nu ska jag snart komma till poängen. 

så istället för att nischa mitt beteende brukar jag låta mina böjelser leva fritt. det är därför jag har rosa foppatofflor och en affisch med dunderklumpen på väggen, samtidigt som jag gillar maffiavåld och blodiga biffar.  jag är helt enkelt en mästare på att ge fan i vad folk tycker och det har resulterat i en tämligen brokig skara intressen, som inte alltid går hand i hand.

nu ska jag snart komma till poängen.

förutom att sitta hemma under offerfilten, lyssna på leonars cohen och klura på språk, så tycker jag om att pressa min fysik till det yttersta. det gör att jag förmodligen är den varelse som med bäst resultat kan skriva en sonett och lyfta bänkpress på samma dag - i hela...eh...västerbotten. 

mitt intresse för kroppstukt grundar sig förmodligen på flera faktorer. jag vill helst tro att min vilja att vara stark härstammar från den sommarkväll 1985 när min morsa brottade ner mig på gräsmattan, för att visa att jag inte alls var starkare än hon (vilket jag tappert påstått). mina tveksamma kroppsideal har således min mor att skylla. i vuxen ålder har sedan detta utvecklat sig till en ganska underlig människorsyn: jag tycker tillexempel att fetisar borde betala svulstskatt för sin kexchokladkonsumption (precis som nikotinisterna betalar för sina laster) och att en människa bör kunna bära sin partner minst 1 kilometer. dejtar man en koloss får man därför kompensera med många svidande marklyftpass. jag tar också en viss njutning i att känna mig en smula grymmare än andra, på så många plan som möjligt. vid ett eventuellt globalt kärnvapenanfall blir det förmodligen bara jag, kackerlackorna, terantologen och israelerna som överlever. jag vet isåfall vem jag ska bunda med. 

nu kommer jag verkligen till poängen.

i umeå ligger iksu. det är en förbannat stor friskvårdanläggning där det mesta är bra (utom möjligen att det drivs med kantnaggad demokrati samt att somliga i personalen kunde behöva en charmkurs). jag vallfärdar till iksu nästan varje dag, vilket man inte kan tro från bilderna jag tidigare laddat upp i detta forum. idag tog jag slutligen med mig kameran till iksu för att fota lite. det var poängen.