(bild från 2006)
det tar hårt på en att förlora en människa som vart en nära i snart 4 år.. och speciellt när man känner varandra rakt igenom. vi har gått igenom nästan allt, och vi har verkligen orkat mer än vad en människa borde göra, och vi har klarat oss såhär långt. men vad hände denna gången? vi verkade inte ha styrkan kvar. ensam är stark, men tillsammans är vi starkare, det vet ju du också. det ska inte behöva gå såhär långt, för jag vet och du vet att jag behöver dig i mitt liv för att orka, du känner mig rakt igenom och vet vad jag gått igenom dom senaste åren, och du har nästan alltid stått upp för mig och försökt förklara för mig att allting ordnar sig, för så sa vi alltid; allting löser sig, det gör det alltid. och det kanske detta med gör, men detta ska väl inte behöva va vårat slut på nyaskolan? eller hur? du fick mig att bli kär för första gången i mitt liv, du fick mig att känna på smärta första gången i mitt liv och du fick mig att vara riktigt jävla glad för första gången i mitt liv, kan du försöka förstå mig åtminstående? vi sa själva att inte en jävel skulle få komma imellan våran vänskap. men adam, kom ihåg en sak. vad som än händer, så kommer jag alltid vara så förbannat tacksam för alla stunder vi haft, alla minnen vi skapat, alla gånger du funnits där, alla gånger du gjort ett leende på mina läppar. och glöm verkligen aldrig bort oss, för jag kommer alltid och då menar jag alltid komma ihåg dig som någon speciell människa. spelar ingen roll vad folk säger, för detta är min sanning.

tack jag älskar dig!