Jag tittar tillbaka. På bilder.
Jag lyssnar på låtar. Och minns.
Jag ser tillbaka på misstagen. Och lär mig. Igen.
Jag har lärt mig nu, då jag innan varit blind.
Men allt var som i en fantasi först. Jag knäcktes av mitt beslut.
Kunde inte tillåta mig själv, ville inte sitta där, som jag gjorde då.
Ville inte känna mitt hjärta skrika som det gjorde första gången.
Första gången är ett misstag, andra gången är ett val.
Så jag satt där och visste inte ett jack shit. Förvirrad och helt jävla fucking förstörd inombords.
Det hade aldrig gjort så ont. Det var så äkta, även fast jag vet att jag kommer falla djupare en dag.
En erfarenhet och ett smakprov på något som i framtiden lär komma för oss alla.
Har kunnat skita i varenda jävel som kommit. Kommit och gått. Utan problem. Inte känt det där... Som behövs. Till och med känt mig känslokall.
Men jag var fast. I dig.
Ibland är kärlek en jävla fälla. Men summan av kardemumman = en fet jävla läxa.
Jag har som sagt lärt mig nu, hur det är. Innan var allt bara som en lekstuga. Inte visste jag hur mycket denna människa skulle komma att betyda.
Det sved ett bra tag innan jag kom loss och hade brottats klart med mina tankar.
Som vi har tjafsat och övervägt. Försökt komma på lösningar. Som inte räckte till..
Det var så längesen nu. Jorden har redan hunnit snurra ett varv. Känns som igår.
Förtrollande och smickrande. Rätt intensivt. Men fint.
Jag saknar den där känslan, då den var något extra. Hoppas jag stöter på den igen nån gång snart. Låter tiden utvisa.

Annons

The photo has no tags

October 2011