<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Snön faller kall på mitt ansikte. Smälter sakta på min varma hud. En sekund sedan är den borta, försvunnen från universum. Jag tittar upp mot himlen, som är överströdd med stjärnor även denna natt. Små vita fläckar, så små men egentligen så stora. Varför ser vi på stjärnorna, är det för att vi är människor? Eller ör det för att vi förstår hur små vi egentligen är i världen. När man tänker på att man är fast på ett klot som svävar uppe i en svart tidlös rymd? Eller är det bara för att de är vackra? eller kanske för att man vet att de alltid finns där även då det är ljust. Är det för att man vet att det alltid kommer tillbaka trygga och välbekanta, vad som än händer nere på våran jord. Jag tittar mig runt på gatan överallt, vitt och mörker. Men på vissa platser skymtar av ljus. Ett ljus som visar ett liv, ett liv som är bra, dåligt? Allt hänger väl ihop på något sätt, visst? Stjärnor, människor, hopp, tro och kärlek?

Har du skrvit det dära? Det var fint.