Kalle bebbisen, allting känns så konstigt. Tänk du vart bara 7 veckor när jag fick hem dig. Ja kommer ihåg den kvällen som Monika ringde och fråga fall ja akut kunde ta hem dig tidigare o det var väl en självklarthet :) Och första kvällen och natten, du var helt lugn och rädd inte lr något och det gjorde mig så glad :) du började leka direkt när du kom in och tyckte om oss direkt och du sov hela natten utan att göra ifrån dig ett ljud. Det känndes som ett mirakel. Vi var typ skapta förvarandra du gjorde allting jag bad dig göra lixom inte rädd för något bara jag var där. Som när du gick i rappor du tveka aldrig du bara gick för att jag gick och åka bussen då låg o sov som en ängel i mitt knä<3 och när vi träade att gå i hjärntrappor alrig har ja kännt en sådan hund som dig du följde mig över allt. Du gick inte utanför dörren med någon annan om jag var hemma du gick inte om någon annan höll dig i koppelt knapp o skulle ja lämna dig hos någon då blev du helt tokig om du inte fick gå med mig igen. Men den där dagen då Monika ringde då viste jag inte vart jag skulle ta vägen, hur kan folk för försig att jag skulle göra något sånt? det är helt sjukt för jag hade inte gjort något och jag skulle aldrig någonsin ens göra det "/ Och när hon kmr för att hämta dig, och jag fick tillbaka koppel ovs så viste jag att ja dig aldrig skulle få tillbaka, trotts hon sa att du bara skulle på träning. Men va hände, jo du var inte hos Monika där Carro kom dit, jag mejlade o du sa han var hos en annan familj som hjälpte dig, men bara några dagar efter det ja då ser jag ju att du leter ny fodervärd på blocket, det gjorde så fruktansvärt ont att du ljög för mig, du kunde berättat jag hade förstått. Men tydligen så vart de ingen som klarade av dig o du hamnade hos Stefan, son tur var så hade jag Mikkan och Carro som uppdaterade mig om dig :) De känndes tugnt men tack vara min älskade Carro, så fick jag träffa dig en sista gång innan du åkte från sverige till norge för att tränas till ledarhund, de gjorde så ont att träffa dig samtidigt som de känndes helt underbart. Jag viste att du aldrig skulle glömma mig jag viste det, du kollade på mig så och du släppte inte blicken ifrån mig du gick in till mig fast de var Stefan som höll i dig och när han släppte dig ja du vägrade att springa iväg du höll fast vi mig, och de gjorde mig så glad att du inte hade glömt mig, men när vi åter igen skulle skiljas där vid korsningen då viste jag inte vad jag skulle göra du hoppas och du slängde dig o du ville bara med mig, du vägrade gå med Stefan o de gjorde så fruktansvärt ont att jag inte kämoade tillräckligt för att få dig tillbaka. Tårarna dom bara sprutade när du vill med mig igen. Iaf när du kom till norge vart de ingen där som ville träna dig, till slut då så fick dom tag i en rysk tränare, men nu har det visats sig att det blev ingen ledarhund av dig, du klarade inte testerna, och ja som sagt då är det fodervärden som skall få dig, men nej ingen hörde av sig till mig, Stefan vill troligen inte ha dig, och nu är du hos en ny familj igen där du ska bo resten av dit liv, men en sak är helt säkert vi kommer träffas igen för nu är du åter i uddevalla :D <3

Annons

The photo has no tags

Camera KC550

Focal length 4 mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/30 s

ISO

Date

mikkaaaH Wed 25 May 2011 09:42

lilla gumman! hoppas de löser sig <3

Lit3nfliicka Wed 25 May 2011 12:36

Det kommer aldrig att lösa sig, för ja kmr aldrig få han till min igen :(

2 comments on this photo

August 2012