Sunday 6 December 2009 photo 1/1
|
Textbook of Pain
Det började för så länge sedan. Det var i mitt undermedvetna så länge. Gnagde, livnärde sig på allt som betyder något. Stärkte mina rädslor och farhågor.
"Mitt andra hem.."
Varför säger du så för? Inte ens jag säger så..
Allt blev bara värre och värre och jag stod tyst precis som om någon sytt ihop mina läppar.
"Om någon undrar så..."
Om någon undrar VAD? hej, hur mår du idag då? Vad hände med normala samtal?
Jag är självklart inte alltid besviken och arg. Inte alltid ledsen. Det som gör att jag från ena sekunden är helt vanlig och nästa blir läskigt arg har skrämt upp en hel del föredetta vänner.
Sist jag var såhär så fick en viss person rispor på sitt smala höftben. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela. Mina blickar kan väl inte döda? Kan de det?
"Han tänkte ju så!"
Va? Hur vet DU det? Ljög han för mig? Eller fick du själv UPPLEVA vad han tänkte?
Så, tystnad, svidande ensamhet och rädsla. Vart tog min vän vägen? Surhet, ilska. Vadfan tror du att du gör mot mig och min älskade?
...
Jag börjar bli van vid hur jag reagerar på svek.
You never listen to me,
You cannot look me in the eyes.
And I have struggled to see
Why its so easy to push me aside....
I no longer believe,
That you were ever on my side.
How could you know what I need,
When I'm the last thing on your mind...
So disconnected, going through the motions again
So disconnected, everything goes over your head
So disconnected, you got me hangin by a thread
So disconnected, when will this cycle end?
You dont really know me,
I dont think you've ever even tried
We're on the same routine
And you say you never have the time
What do you want me to be?
Do you want me in your life?
I feel so incomplete
You left me to fall behind
So disconnected, going through the motions again
So disconnected, everything goes over your head
So disconnected, you got me hangin by a thread
So disconnected, when will this cycle end?
Its too hard to just move on
Its easier said then done
Its too hard to just move on
Its easier said then done
Det började för så länge sedan. Det var i mitt undermedvetna så länge. Gnagde, livnärde sig på allt som betyder något. Stärkte mina rädslor och farhågor.
"Mitt andra hem.."
Allt blev bara värre och värre och jag stod tyst precis som om någon sytt ihop mina läppar.
"Om någon undrar så..."
Om någon undrar VAD? hej, hur mår du idag då? Vad hände med normala samtal?
Jag är självklart inte alltid besviken och arg. Inte alltid ledsen. Det som gör att jag från ena sekunden är helt vanlig och nästa blir läskigt arg har skrämt upp en hel del föredetta vänner.
Sist jag var såhär så fick en viss person rispor på sitt smala höftben. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela. Mina blickar kan väl inte döda? Kan de det?
"Han tänkte ju så!"
Va? Hur vet DU det? Ljög han för mig? Eller fick du själv UPPLEVA vad han tänkte?
Så, tystnad, svidande ensamhet och rädsla. Vart tog min vän vägen? Surhet, ilska. Vadfan tror du att du gör mot mig och min älskade?
...
Jag börjar bli van vid hur jag reagerar på svek.
Comment the photo
Alice, när jag blir frisk vill jag prata med dig. Nyhetsbyte typ.
Och även om du inte svarar o.s.v., så älskar jag dig <3
Ja vi måste verkligen prata! :o its been waaay too long. :o Älskar dig med! :3 <3
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/litche/428903816/