December
Tuesday 11 December 2007 photo 1/1
|
jag hittade en gammal text. varesegoda. Det var sent på kvällen, en sån där mörkblå himmel bredde ut sig över oss och där på fanns massvis med såna där lysande stjärnor. Vi hoppade studsmatta i sommarnattens mörker, det började med att vi skulle få ner varandra utan att nudda varandras varma kroppar vi sprang runt, runt i cirklar. Det övergick till brottning och tillslut låg vi där flåsandes med våra huvuden alldeles tätt intill varandra. Nu såg vi även en del blinkande stjärnor, lite oseriöst föreställde vi oss att dem flörtade med oss och brast ut i skratt. Men plötsligt tystnade vi, vi låg länge alldeles, alldeles tysta. Jag kunde endast höra dina andetag, lite tyngre än vanligt. Jag bröt tystnade med: Jag tror det är min morfar. Han blinkar åt mig. Tror inte du det? Du svarade: Du har nog rätt, och där är han, kan det där kanske vara hon, tror du det är hon? Vi fortsatte länge med att upprepa dessa frågor, Vår disskution gick ifrån att ha varit väldigt humoristisk till att bli på fullaste allvar. Fortfarande minns jag det som igår och hoppas du gör detsamma. Jag minns hur vi försökte räkna varenda liten stjärna på den mörkblå himlen, vi räknade om massor med gånger, men insåg aldrig att det var omöjligt. Att du låg jämte mig gjorde allt möjligt. Tystnaden bröts igen men denna gången med : - Jag tappade bort mig, vad är du på? Eller, har du räknat klart snart? Till slut gav vi upp, eller nej, inte gav upp men, för att ”ge upp” det är inget jag och du höll på med. Vi hittade helt enkelt på en ny lek, som gick ut på att hitta fallande stjärnor, tror vi såg ett par stycken den kvällen och varenda gång önskade vi nått, jag önskade samma varje gång, och än idag minns jag min önskning som en av de klaraste stjärnor på himlen. Vi försökte också hitta den starkaste stjärnan, för mig var det en, du såg en annan som starkast. Vi trodde det betydde nått. Vi fick för oss att sova ute, på studsmattan men ångrade oss rätt snart, skrämda av nattens mörker kom vi på en ursäkt: - Vi tar det en annan dag. Kvällen avslutades tillslut med att vi gick in med varsitt funderande huvud, alla dessa stjärnor, vad gjorde dem där?, Hur många var dem? Varför fick dem oss att fundera? Vi somnade tätt intill varandra i det mjuka siden lakanen låg vi skrämda, men samtidigt redo att utforska himlens hemligheter. Fortfarande idag är jag redo, det ända jag vill är att utforka den med dig. Jag väntar jag kan vänta länge. Huvudsaken är att du nästa gång ligger på samma plats, alldeles nära och öppnar upp ditt innersta. Vist vi går skilda vägar, men ännu på samma stig. Redo att utforska himlen.Jag väntar vid skälet, där borta. olivia johansson 7april 2006
Annons
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/liviaj/136327636/
Visa toppen
Show footer