Jag vill inte vara jag... Det gör ont att vara jag.. Det gör ont i hjärtat att inte vara nöjd med sej själv på nåt vis.. Det gör ont i huvudet att försöka tänka ut vad man kan göra med sitt liv, och det slutar ändå med att man inte orkar eller vill, eller kan... Jag vill inte.. När jag var liten var jag bara ledsen för att jag var allergisk och inte kunde få en hund.... Jag var helt förstörd.. Min högsta dröm var att få en hund.. En äkta kompis att vara med hela tiden.. Som alltid lyssnar.. Som alltid finns där.. Drömmen finns fortfarande kvar.. Jag planerar fortfarande att skaffa hund så fort jag flyttar hemifrån.. OM jag flyttar hemifrån...... Men om jag bara fick nån riktig kompis, en riktigt riktig, då skulle jag kunna klara mej utan den där hunden... Vilket vore bäst, för jag är ju ändå allergisk... Men jag är så ensam... Jag vill vara 8 år igen.. När jag bara hade problem med oviktiga saker.. När jag slapp tänka på framtiden på det här viset... När framtiden var spännande och nåt man såg fram emot, som var rolig att planera... Vart tog den lilla tjejen med alla positiva tankar vägen? Nu väntar jag bara på att nåt hemskt ska hända så jag inte står ut längre, och kan lägga mej ner för att dö... Jag vill inte, men så är det.. på sätt och vis... Jag vill inte vara jag!!! Varför kan inte jag få vara normal och orka vanliga vardagssysslor som alla andra? Varför kan jag inte ens gå upp på morgonen? För det finns inget att gå upp till... Jo det gör det, men inget viktigt... Inget som motiverar mej tillräckligt för att gå upp ur den mjuka sängen som ger mej möjlighet att drömma mej bort till härligare världar... Som man står ut med... Som man tillochmed kan vara lycklig i.... Jag vill inte vara jag...

:( Jag finns också här..!