Kapitel 21

Stegen var kall och rostig, jag försökte ta lungna och säkra steg neråt, men jag bara skakade, tanken på att landa på jorden gjorde mig rädd.
Jag tog mitt sista steg och nuddade marken, det var inte så farligt, men jag var rädd, rädd för vad som skulle hända sen.
Marko gav mig en fillt.
Mamma och Alex pappa stod där också, jag började gå hem utan att säga ett ord, jag förstod att mamma måste ha varit rädd.
Jag hörde hur steg bakom mig närmade sig.
MArko dök nu upp bakom mig, han sotd så nära mig att jag nästan blev irriterad, han gick en bit ifrån mig, det avr som han hadde läst mina tankar.
Jag snabbade farten och började nästan springa.
Vi var nu hemma, jag låste upp dörren.
Jag stampade in med tunga klunpiga steg och tog av mig.
Jag gick in på mitt rum och stängde dörren om mig.
Jag satte på min stereo och bäddade ner mig i sängen.
Det knackade på dörren.
- stick !!!!!!!!!!, jag fick en tår i ögat.
- Det är jag, sa Marko.
- ja och stick!!
- jag vill bara prata.
Han stängde dörren och satte sig på min säng, han strök mig i håret och lät tystnaden få bli tyst.
- Jag klara mig inte utan han, jag fick mer och mer tårar.
- Jag vte, men vi ska klara det illsammasn, han kysste mig på kinden och hoppade in bredvid mig i sängen.
Jag vänade mig om och lutade mig mot han.
Han la hande om mig. Ha nvar varm, jag kände mig trygg, där jag låg, men någonstans så tror jag att även om det kändes bra så önskar jag attd et var Alex som låg där med armen om mig.

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERRRRRR!!!!!!!!!!!