July
Sunday 5 October 2008 photo 1/1
|
Jag har ju alltid sagt åt er andra att vara ärliga emot mig, oavsett vad.
Jag har gjort detta om och om igen utan något riktigt bra resultat. Ni har ändå i slutändan sagt vita lögner till mig för att bespara mina känslor. TROTS att jag alltid sagt att jag kan ta sanningen.
Detta har alltid gjort mig oerhört konfunderad. Jag menar, hur svårt är det att bara säga som det är?
Men jag har insett en grej.
Precis som jag alltid har haft svårt att acceptera vita lögner, har ni alltid haft svårt att vara brutalt ärliga.
Ni vet helt enkelt antingen inte hur man är brutalt ärlig, eller så vill ni inte framstå som elaka.
Båda exemplen är faktiskt väldigt förståeliga.
På det sättet har den vita lögnen ett syfte då den slipar ner de vassa kanterna i vår vardag och gör det lättare för oss hantera varandras olikheter, men också skapa nya relationer och vidhålla de vi redan har.
På det sättet har min öppenhet en negativ påverkan på min omgivning då andra blir obekväma.
Sen finns det ju också en annan faktor: Det sociala samspelet.
Om man tänker efter så är samspelet vi har till varandra en mängd olika lekar.
T.ex. Om två människor är förälskade så flirtar de med varandra, som man skulle kunna säga är en form av kull. "Jag jagar och uppvaktar dig lite, så gör du likadant sedan emot mig."
Eller om en förälder försöker lära sitt barn en syssla är det en form av Följa John. "Härma mig så lär du dig."
I ett absolut ärligt samhälle skulle alla dessa olika former av samspel vara överflödiga och skulle försvinna. Därmed också ta kål på vad som gör oss mänskliga.
Jag vet att jag har lärt mig att uppskatta dessa former av samspel med andra människor i min närhet. De har gett mig en erfarenhet som ingen bok i hela världen kan ge: Mänsklighet.
Jag vet att om jag ska lyckas vidhålla mina relationer måste jag acceptera att man håller vissa saker för sig själv.
Det spelar ingen roll hur trevlig eller charmig jag är om jag alltid yttrar vad jag tycker om allt och alla, då detta skrämmer bort människor jag tycker om och ger skenet av att jag är okänslig.
Kanske man bäst uttrycker sina känslor för människor i sin omgivning genom att inte yttra dem, utan istället visa dem genom omtanke och respekt?
Jag har gjort detta om och om igen utan något riktigt bra resultat. Ni har ändå i slutändan sagt vita lögner till mig för att bespara mina känslor. TROTS att jag alltid sagt att jag kan ta sanningen.
Detta har alltid gjort mig oerhört konfunderad. Jag menar, hur svårt är det att bara säga som det är?
Men jag har insett en grej.
Precis som jag alltid har haft svårt att acceptera vita lögner, har ni alltid haft svårt att vara brutalt ärliga.
Ni vet helt enkelt antingen inte hur man är brutalt ärlig, eller så vill ni inte framstå som elaka.
Båda exemplen är faktiskt väldigt förståeliga.
På det sättet har den vita lögnen ett syfte då den slipar ner de vassa kanterna i vår vardag och gör det lättare för oss hantera varandras olikheter, men också skapa nya relationer och vidhålla de vi redan har.
På det sättet har min öppenhet en negativ påverkan på min omgivning då andra blir obekväma.
Sen finns det ju också en annan faktor: Det sociala samspelet.
Om man tänker efter så är samspelet vi har till varandra en mängd olika lekar.
T.ex. Om två människor är förälskade så flirtar de med varandra, som man skulle kunna säga är en form av kull. "Jag jagar och uppvaktar dig lite, så gör du likadant sedan emot mig."
Eller om en förälder försöker lära sitt barn en syssla är det en form av Följa John. "Härma mig så lär du dig."
I ett absolut ärligt samhälle skulle alla dessa olika former av samspel vara överflödiga och skulle försvinna. Därmed också ta kål på vad som gör oss mänskliga.
Jag vet att jag har lärt mig att uppskatta dessa former av samspel med andra människor i min närhet. De har gett mig en erfarenhet som ingen bok i hela världen kan ge: Mänsklighet.
Jag vet att om jag ska lyckas vidhålla mina relationer måste jag acceptera att man håller vissa saker för sig själv.
Det spelar ingen roll hur trevlig eller charmig jag är om jag alltid yttrar vad jag tycker om allt och alla, då detta skrämmer bort människor jag tycker om och ger skenet av att jag är okänslig.
Kanske man bäst uttrycker sina känslor för människor i sin omgivning genom att inte yttra dem, utan istället visa dem genom omtanke och respekt?
Comment the photo
Jag vill inte låta för spejsad eller något, men jag ser typ världen med "nya ögon" XD
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lookatthat/275958175/
Visa toppen
Show footer