För fyrverkerierna har startat och snöflingorna formar mitt namn.

Säg inte ett ord nu, älskling ta min hand.

Siris bild.

I helgen kommer min bästa fina vän hit, hon är det absolut bästa som finns i vänväg och hon-kommer-hit-i-helgen. Sonia är nog den enda i hela världen som känner mig helt. Det är jag och hon som har tjuvrökt fimpar och hatat det faktum att vi var tolv och drömde oss bort till femton. Vi har sjungit Marit Bergman och Moneybrother så högt vi kunnat i mellanstadiekorridorerna och klättrat in genom sovrumsfönstret klockan sju på morgonen, vi har ätit glass ur porslinskoppar hemifrån och gått ut och lämnat kopparna på en bänk, vi har fyllekissat och gråtit otaliga gånger tillsammans och hjälpt varandra från dåliga pojkar. Vi har färgat håret svart och klippt av det, använt rosa ögonskugga och tyckt att converse är världens bästa skor. Vi har rökt ryska cigaretter på uteserveringar i gamla stan och bjudit varandra på fika tills alla pengar är slut. Vi behöver båda ett kilo smink och en timmes fixande med håret för att gå ut. Vi har skrattat så det gjort ont åt dåliga imitationer och skämt. Varje gång jag har sett Kent har jag ringt Sonia när dom spelar Stenbrott och Pojken med hålet i handen, och varje gång har jag velat att hon ska vara där med mig. Så på söndag, så är hon där med mig, och vi ska sjunga tills vi gråter. Det blir vinmiddagar och bara hon och jag. Vore jag inte bunden till den här tjejen av blod skulle hon vara min trolovade, var så säker.

Fy så ostigt och sentimentalt det här blev, men jag blir så varm i hjärtat.

så fint skrivet :) älskar bilden.