October
Saturday 29 November 2008 photo 2/2
|
jag vet inte ens var jag ska börja.
jag vet inte ens var jag ska sluta.
eller varför jag skriver dethär vid just detta tillfälle.
jag vet att jag måste. något säger mig det.
jag är ledsen för att jag beter mig som jag gör.
och att du är kvar efter allt, förvånar mig lika mycket varje gång.
hur du står ut med att mitt humör går som en berg-och dalbana som ena dagen kan gå rakt upp och andra dagar stupa rakt ner.
i alla framgångar och motgångar har du hållit i min hand och mött livet med mig.
jag är så rädd att saker ska gå snett.
jag är rädd att du en dag släpper, för du inte står ut.
jag är så jävla ledsen för allt.
förlåt att jag drar mig undan istället för att berätta.
att jag inte förklarar vad som är felet, trots att vi båda vet att något är fel.
min vision är att kunna ringa upp dig och berätta hur bra min dag har varit, och att jag mår så otroligt bra. att jag kan rycka på axlarna åt allt som dagens samhälle innebär och ärligt säga att det är lugnt. det löser sig.
jag är så ledsen att vi missförstår varandra och att det utlöser gräl. det gör så ont i mitt hjärta när vi inte är riktigt 100% sams. du är den enda jag går runt och tänker på dygnet runt, att jag inte är värd en sån som du.
för hur kan du, som är så bra, fastna för någon som mig som skulle klassas som halvbra?
hur kan du välja mig av alla människor i sverige, norden, världen, till din alldeles egna?
hur kan jag förklara hur det känns att få träffa dig efter en lång tid och få ont i kinderna av att le så mycket, hur fjärilarna fladdrar i magen, hur jag känner mig så jävla trygg i dina armar?
eller hur det känns som jag balanserar på en tunn tunn lina mellan två berg, som jag väntar på ska gå av och göra punkt i kapitlet om oss?
jag är så sjukt svartsjuk. jag är sjuk av svartsjuka.
jag har inte någon anledning.
jag har snöat in i otrohet, bedrägerier, oärlighet.
jag kanske helt enkelt är rädd hur det kan vara för bra för att vara sant, och att det någonstans plötsligt ska hoppa upp en stopp-skylt och säga att nej - du får inte fortsätta.
en skylt som visar mot wonderland, tvingar mig att vända om till ruta ett.
du har fått mig att överleva i ytterligare 3 månader.
you take the pain i feel - förstår du det?
jag älskar dig. förlåt.
jag vet inte ens var jag ska sluta.
eller varför jag skriver dethär vid just detta tillfälle.
jag vet att jag måste. något säger mig det.
jag är ledsen för att jag beter mig som jag gör.
och att du är kvar efter allt, förvånar mig lika mycket varje gång.
hur du står ut med att mitt humör går som en berg-och dalbana som ena dagen kan gå rakt upp och andra dagar stupa rakt ner.
i alla framgångar och motgångar har du hållit i min hand och mött livet med mig.
jag är så rädd att saker ska gå snett.
jag är rädd att du en dag släpper, för du inte står ut.
jag är så jävla ledsen för allt.
förlåt att jag drar mig undan istället för att berätta.
att jag inte förklarar vad som är felet, trots att vi båda vet att något är fel.
min vision är att kunna ringa upp dig och berätta hur bra min dag har varit, och att jag mår så otroligt bra. att jag kan rycka på axlarna åt allt som dagens samhälle innebär och ärligt säga att det är lugnt. det löser sig.
jag är så ledsen att vi missförstår varandra och att det utlöser gräl. det gör så ont i mitt hjärta när vi inte är riktigt 100% sams. du är den enda jag går runt och tänker på dygnet runt, att jag inte är värd en sån som du.
för hur kan du, som är så bra, fastna för någon som mig som skulle klassas som halvbra?
hur kan du välja mig av alla människor i sverige, norden, världen, till din alldeles egna?
hur kan jag förklara hur det känns att få träffa dig efter en lång tid och få ont i kinderna av att le så mycket, hur fjärilarna fladdrar i magen, hur jag känner mig så jävla trygg i dina armar?
eller hur det känns som jag balanserar på en tunn tunn lina mellan två berg, som jag väntar på ska gå av och göra punkt i kapitlet om oss?
jag är så sjukt svartsjuk. jag är sjuk av svartsjuka.
jag har inte någon anledning.
jag har snöat in i otrohet, bedrägerier, oärlighet.
jag kanske helt enkelt är rädd hur det kan vara för bra för att vara sant, och att det någonstans plötsligt ska hoppa upp en stopp-skylt och säga att nej - du får inte fortsätta.
en skylt som visar mot wonderland, tvingar mig att vända om till ruta ett.
du har fått mig att överleva i ytterligare 3 månader.
you take the pain i feel - förstår du det?
jag älskar dig. förlåt.
Comment the photo
ska bara säga ett par ord:
Om man är lycklig med att bara hålla någon i handen, då är allt annat oviktigt. <3
Jag vill gärna åka med i din berg o dalbana . Den här texten ska jag kopiera och spara för så träffande har ingen någonsin skrivit ! Kom till mig :)
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lostcookie/300747170/
Visa toppen
Show footer