Och så var sagan slut. Ridåerna dras för, skärmen släcks, boken slås ihop. Det är någonting uppgivet över hela världen ikväll, molnen håller om jorden, tröstar, gråter. Hon kan inte gråta, Tellus, hon kan bara fånga molnens tunga tårar och önska de var hennes. Det är för sent nu, det finns ingenting kvar att berätta, det finns ingenting kvar att skriva om. När Tellus vänder ansiktet bort ifrån solen inatt, kommer hon någonsin att blicka tillbaka mot värmen igen? Kommer det vara värt mödan att vrida sig ännu ett varv efter alla dessa förödelser? Nu när hon dansat runt sin älskade sol miljarder gånger, kommer hon våga låta ljuset se skadorna? Skadorna som hon inte kunnat hindra, skadorna som hennes egna barn åstadkommit? Kanske är skammen för stor… Tänk om Tellus väljer att fly, kommer molnen att gråta flera tårar? Kommer de aldrig springa över skyn likt älvor igen? Kommer de aldrig forma figurer endast fantasin kan åstadkomma? Kommer de falla ner för att omfamna Tellus en sista gång innan kylan tränger in? Kanske de fryser till ett hårt skal, ett skal som döljer Tellus skadade skin, ett skal som stänger ute ljuset. De kanske bara drar för ridån utan att vänta på applåder.

Lalala, vad bra du äääär.