May
Friday 16 July 2010 photo 1/1
|
skriver en fortsättning bara för att Lollo och clara tvingade mig xd
Jag svalde hårt och såg ner i marken.
- vad gör du här... alldeles ensam? vill du inte ha lite sällskap? frågade mannen med en hånfull röst.
- Nej, svarade jag tyst.
- Åhh, inte ska vi vara tråkiga nu! Kom hem till mig, jag kan bjuda på något?
Mannens röst fick mig att vilja spy. Orden lät trevliga, men rösten var rena motsatsen. Mitt hjärta började slå ännu snabbare än vad det redan gjorde.
Jag blundade och önskade att jag satt i en bil påväg hem till snobbparets hus just nu. Men det var alldeles för sent.
Jag kände hur jag lyftes upp av två starka händer runt mina armar.
Jag kämpade för att ta mig loss men konstaterade snabbt att det inte var någon idé. Jag sparkade honom utan någon större framgång, men så såg jag hur soss-tanten och paret Bergrot dök upp bakom huvudet på honom.
- HJÄLP!!! skrek jag och började sprattla igen.
Sten, som var en ganska stor man sprang fram och tog tag i mannens tröja, medans dem två tanterna stod och förskräckt tittade på.
Mannen släppte mig snart och slog till Sten, men sedan sprang han bara därifrån, licksom hans kompis.
Alla stod tysta och skräckslagna kvar. Sten hade ett blödande sår på högra halvan av ansiktet. Jag sänkte blicken och spände käkarna.
- Tack, mummlade jag och tog stirrade ner på mina fötter.
Nu ville dem väl i allfall inte ha mig, tänkte jag. Men så tyckte inte socialtanten.
- Tibby... Du följer med dem hem, sa hon.
Jag tittade plågat på Carina och Sten och dem tittade likadant tillbaka.
Dem ville inte ha mig, och jag ville inte ha dem.
Jag satt i Bergrots vita volvo och teg.
- Det var ju inte direkt den bästa starten vi kunde få, avbröt Carina tystnaden.
Jag såg att hon kollade på mig i bakspegeln. Jag bet mig i läppen.
- Nej, sa jag bara.
- Men det här ska nog gå bra, sa Sten. Det lät ungefär som att han pratade med en patient som skulle opereras. Jag var oöskad, men det spelade väl inte så stor roll att jag bodde hoss dem ett tag, jag skulle ändå bli tillbaka-flyttad till barhemmet. Jag chansade att det inte skulle ta mer än 3 veckor.
Efter ett tag var vi framme och inte ett ord till hade sagts under hela bilresan.
Vi hade åkt länge, bort från staden och ut på landet. Ett stort vitt hus stod framför oss. Jag ryckte på axlarna och följde med dem in.
- Så... här bor vi, jag kan visa dig ditt rum, sa Carina känslolöst och ledde mig upp för en lång spiraltrappa, sedan genom ett gammeldags vardagsrum, och tillslut in i ett litet rum. Tapeterna var vita, det stod en liten säng i ett hörn, och ett enkelt skrivbord i andra änden av rummet. Det fanns också en garderob bredvid skrivbordet och en bokfylla på andra sidan. En liten jeans fotölj precis bredvid dörren också. Jag höjde ena ögonbrynet och satte mig på sängen. Det var ju inte för fel. Carina harkade sig.
- Vad? frågade jag surt.
- Ska man inte tacka!? sa Carina upprört och argt.
- Nej, inte jag, sa jag bara trotsigt och la upp fötterna på sängen.
Carina spände ögonen i mig, men bytte ändå samtalsämne.
- En kvinna på barnhemmet gav oss din väska... den är i bilen, sa Carina.
Just då kom Sten in i rummet med min svarta ryggsäck i handen.
- Nej, den är här, sa han och la den bredvid min säng.
Jag vände ryggen mot dem och hörde hur dem lämnade rummet.
Jag låg kvar på sängen i ca 2 minuter till, sedan satte jag mig upp och nappade åt mig väskan som innehöll mina få ägodelar.
Min mobil, mobilladdare,en borste, 3 svarta T-skirtar med tryck, ett par jeans, ett par mjukisbyxkor, ett nitarmband, en penna och en dagbok.
Jag la ut sakerna lite här och där i rummet. Jag roade mig med mobilspel tills Sten plötsligt stod i dörrhålet.
- Vi äter lunch nu, sa han besvärat till mig och jag la ifrån mig mobilen.
Vi gick ner för trappan och jag satte mig på en av dem stora trästolarna i deras matsal. Carina ställde fram en stekpanna med laxbitar och en kastrull med potatis. Min mage kurrade och när man levt på barnhem finns det inget man inte gillar. Jag tog en ganska stor potion mat. Vi började äta under tystnade, men Carina bröt den efter ett tag.
- Tibby, du kanske tror att vi kommer skicka tillbaka dig, men du ska veta att det inte händer förens vi har uppfostrat dig, sa hon allvarligt.
Jag la ifrån mig gaffeln och kollade på henne.
- Lycka till, sa jag.
Annons
Comment the photo
LottZon
Sun 18 Jul 2010 10:33
x'd men den blev sämst, inte så spännande iallfall, men okej x] jag ska fortsätta... snart :D
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lottzon/465815709/
Visa toppen
Show footer