Saturday 5 December 2009 photo 1/1
|
nu kommer jag med en ny del, yeeah! haha. för en gångs skull.. :) /emmy
Del 12
emmy
"Emmy!" utbrast Jasmine och sprang fram till mig, "Åh gud, du är vaken! Jag var så orolig... Oh my god, Emmy!"
Tom stod tveksamt kvar framför den stängda dörren. Såg osäkert på oss.
"Jasmine..." mumlade jag, "Kan du förklara för mig vad som har hänt?"
"Du kommer aldrig tro det, men jo visst. Kolla, efter konserten så skulle vi gå tillbaks till hotellet. När vi skulle gå över vägen så kom en bill, Tom alltså, och du... Blev påkörd." sa hon och vände sig mot Tom.
"Men det förklarar inte varför... varför de är här."
"Det gör det visst." sa Bill.
Jag såg förvånat på honom, hade inte väntat mig att han skulle svara. Verkligen inte. Om han bara kunde vara tyst för en gångs skull.
"Det var Tom som körde på dig, därför är vi här. Jag satt också i bilen." sa han, "Frågan är bara om det är tur eller otur att vi gjorde det..."
"Ja, det är ju svårt att veta om det är tur att man blir påkörd eller inte..." sa jag tyst och såg ut genom fönstret.
De borde inte vara här. De borde bara be om ursäkt och sedan åka vidare på sin turné. Dra här ifrån, lämna oss i fred. Jag suckade högt, lite för högt.
"Emmy?" frågade Jasmine.
Jag slängde med huvudet mot henne och blängde på henne. Hon förstod. Och hon visste mycket väl att jag av någon idiotisk anledning inte klarade av att vara i närheten av Bill. Hon flinade åt mig.
"Tom, är inte du hungrig?" sa hon och såg menande på Tom.
Han förstod vinken och nickade. Ha! Så dumm kunde hon inte på allvar tro att jag var.
"Jag är också hungrig, jag följ..."
Jag hade gjort en ansats att resa mig ur sängen och jag flämtade till. Aj! Varför hade jag ont i hela kroppen?! Varför var jag i ett vitt rum, tillsammans med... Jag drog efter andan.
"Jasmine, det gör ont!" kved jag, "Och vad gör de två här?"
Hon såg oroligt på Bill och sedan lämnade hon och Tom rummet. Han tog ett djupt andetag och såg på mig. Han skulle bara våga hålla ett jävla tal...
"Emmy..." började han och jag suckade, underbart!
"Vi har inte kännt varandra speciellt länge, faktum är att vi inte känner varandra alls. Men det är något hos dig som fångade min blick första gången jag såg dig. Eftersom att du är ett fan så vet du säkert att jag tror på kärlek vid första ögonkastet, och jag skulle inte bli förvånad om du är en av alla som tror att det bara är en image. Det tror de flesta. Men sanningen är den... att jag tror jag har upplevt kärlek vid första ögonkastet och..."
"Jag med." viskade jag och tvingade mig själv att se in i hans ögon.
De vackra, bruna ögonen som jag en gång älskat. Och fortfarande älskade. Jag insåg plötsligt vad jag sagt och insåg även mitt misstag. Jag borde verkligen inte sagt det där, han måste ju tro... eller det var ju inte ens säkert att han pratade om mig. Hela mitt inre hånade mig för att jag ens tänkte tanken. Skulle Bill Kaulitz bli kär i mig? Aldrig!
Jag stönade högt när jag insåg att Bills kinder antagit en rosig nyans. Sablans jäkla helvete...
"Ehm, Bill..." började jag, hur skulle jag nu förklara det här?
Jag var inte kär i Bill, inte på riktigt! Visst hade även jag drömt om att bli hans flickvän, men eftersom jag vetat (eller åt minstone trott) att det aldrig skulle hända hade jag inte ens kunnat föreställa mig... Okej, jag hade visst föreställt mig. Hur många gånger hade jag inte stått framför speglen och låtsas ha en konversation med Bill? Men det var inte samma sak! Jag kände inte honom, jag kunde inte vara kär i honom.
"Fortsätt." sa jag till honom.
Han nickade ner´vöst, "Jo, sanningen är den att jag tror att jag äntligen upplevt det här, att jag kännt kärlek vid första ögonkastet. Du kanske inte alls förstår vad jag pratar om, men det är helt underbart och varje gång jag ser di..."
Han avbröt sig och satte handen för munnen och blodet steg upp i hans huvud. Jag suckade och förbannade allting. Varför just jag? Och vad jag förbannade ännu mer än Bill och allt annat, förbannade jag mig själv. Vad i helvete var jag såhär för? Tusentals tjejer hade dödat för att ligga i en sjukhussäng med Bill vid sin sida och höra honom erkänna att han var kär i henne. Men nu var det till mig han sa det och jag var inte ens tacksam.
"Varje gång jag ser dig, Emmy, känner jag hur hela jag fylls av fjärilar, inte bara magen. Jag vet inte vad jag ska säga, eller vad jag ska göra, men det är helt underbart." avslutade han och hans rodnad hade verkligen inga planer på att tona bort.
"Och ändå pladdrar du på som vanligt..." mumlade jag, "Ehm, Bill, jag vet seriöst inte om det här är en bra idé."
"Jag hade hoppats att du kände samma sak, att du också trodde på kärlek vid första ögonkastet, men du kanske vill lära känna mig mycket bättre först? Det är okej i så fall, vi kan lära känna varandra jättebra!" sa han och log.
Jag suckade, dumma, duma Bill! Han gav mig skuldkänslor och jag såg ner på mina händer.
"Jag menade inte så, Bill. Du ser, du verkar vara en underbar kille och du vill inte veta hur många gånger jag fantiserat och stått framför speglen och låtsas ha en konversation med dig. Eller hur många tjejer som skulle dödat för att vara jag. Men Bill, jag älskar en annan..."
Hans ansikte var plötsligt väldigt, väldigt nära mitt och jag kunde se hur förvirrad han såg ut. Jag kunde se hur hans ögon blev glansiga och klumpen i halsen, i magen... hela jag höll på att explodera. Han skulle bara våga börja... Men han blinkade några gånger och de försvann, men han såg ut att börja gråta vilken sekund som helst. Hans underläpp darrade.
"Jag... dåså." sa han hest, "Jag går och ehm, letar reda på Tom och sedan... eh, ja..."
Han lämnade rummet och dörren slog igen med en smäll. En plötslig doftvåg for mot mig och jag brast ut i tårar.
"JÄVLA IDIOT!" grät jag.
Men inte åt Bill, utan för mig själv. Det var jag som var idioten. Jag förstörde bara allting, hela tiden. Tårarna rann ned för kinderna och obehagligt ned för halsen. Nej, jag var tvungen att göra någonting rätt. Och det nu.
Del 12
Jag stönade högt när jag insåg att Bills kinder antagit en rosig nyans. Sablans jäkla helvete...
"Ehm, Bill..." började jag, hur skulle jag nu förklara det här?
Jag var inte kär i Bill, inte på riktigt! Visst hade även jag drömt om att bli hans flickvän, men eftersom jag vetat (eller åt minstone trott) att det aldrig skulle hända hade jag inte ens kunnat föreställa mig... Okej, jag hade visst föreställt mig. Hur många gånger hade jag inte stått framför speglen och låtsas ha en konversation med Bill? Men det var inte samma sak! Jag kände inte honom, jag kunde inte vara kär i honom.
"Jag menade inte så, Bill. Du ser, du verkar vara en underbar kille och du vill inte veta hur många gånger jag fantiserat och stått framför speglen och låtsas ha en konversation med dig. Eller hur många tjejer som skulle dödat för att vara jag. Men Bill, jag älskar en annan..."
Comment the photo
SPRIIIIIIIIIIIIING TILL BILL OCH ..
EH vet inte DD:
men görre bah 8D
haha över bra del ^^
meeer 8D <'4
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lovemetopieces/428648104/