Tuesday 8 December 2009 photo 1/1
|
nu gör jag lite till reklam för min fanfic på thf (tokiohotelfans.se) och den heter Innan döden kom och ni borde läsa den ;) här kommer en ny del i allfall. /emmy
Del 13
Jag stönade högt, just det. Jag var ju fast i den här hemska, obehagliga sängen. Skulle jag varit förlamad skulle jag inte klarat av en enda dag till, men tur nog var det inte så allvarligt. Jag såg mig kring och upptäckte den röda knappen och tryckte på den. Visst, det var en nödsituationsknapp, men om inte detta var en nödsituation visste jag inte vad detta var. Jag visste inte varför, men något inom mig skrek att jag var tvungen att prata med Bill. Förklara för honom. Bet mig i läppen, såg ut genom fönstret så långt ögat kunde förmå. En dyster dimma hade lagt sig över sjukhuset, kanske över hela Hamburg, trots att det var mitt i sommaren. Jag fnös, typiskt. Riktigt stämningsfullt!
Dörren sköts upp och jag ryckte till. 2 sjuksköterskor kom in, såg oroliga ut. De gick fram till sängen och såg frågande på mig.
"Could you go get Bill Kaulitz? One of the boys that were here before, he has black hair like this..." sa jag och visade Bills mohawk på mitt eget huvud.
"We know who Bill Kaulitz is and unfortunately he's not here anylonger. He and he's brother left just a few minutes ago."
"Go get the girl then. Jasmine." sa jag kort som om de var mina slavar.
Käde tårarna välla upp igen, ville inte låta honom gå. Det var inte Bill jag skulle släppa ifrån mig, det var Bill jag skulle hålla kvar. Han med de bruna ögonen var det äntligen dags att lämna, men inte Bill...
De nickade, försäkrade sig om att det inte var något fel med mig och lämnade mig ensam. Jag suckade frustrerat, hon skulle säkert inte vara glad över att jag tryckt bort Bill. Över att Tom lämnat henne ensam. Men de kunde väl inte vara störtkära redan? De kände ju inte varandra? Det gör inte du och Bill heller. Jag ryckte på axlarna, nåja, bara hon var glad. Dörren öppnades igen och Jasmine kom in, slog sig ned på sängkanten.
"Hej." sa jag.
"Hej..." svarade hon och placerade en hårslinga bakom örat.
"Varför grät Bill när han kom ner till mig och Tom?"
Jag såg chockat på henne. Så han hade börjat gråta?!
"Han försökte dölja det, men jag både såg och hörde."
"Jag... det vet väl inte jag. Jag antar att du har Toms nummer?" frågade jag.
Hon nickade och räckte mig telefonen. Jag skickade ett sms till Tom, bad dem komma tillbaka. Gav tillbaka den.
"Hur länge har jag... varit här?" frågade jag.
Jasmine såg förvånat på mig, "I tre dagar. Du borde kunna röra dig nu, men bara lugn. Läkarna sa att vi ska börja gå idag!"
"Hur länge till ska jag stanna?" suckade jag, "Det är inte precis livets höjdpunkt att ligga orörlig på ett sjukhus i Tyskland. Fast jag antar att det hela blir lite ljusare på grund av att Bill och Tom besöker mig... Oss."
Hon nickade och såg på sin mobil, "De är på väg tillbaka."
Del 13
Jag stönade högt, just det. Jag var ju fast i den här hemska, obehagliga sängen. Skulle jag varit förlamad skulle jag inte klarat av en enda dag till, men tur nog var det inte så allvarligt. Jag såg mig kring och upptäckte den röda knappen och tryckte på den. Visst, det var en nödsituationsknapp, men om inte detta var en nödsituation visste jag inte vad detta var. Jag visste inte varför, men något inom mig skrek att jag var tvungen att prata med Bill. Förklara för honom. Bet mig i läppen, såg ut genom fönstret så långt ögat kunde förmå. En dyster dimma hade lagt sig över sjukhuset, kanske över hela Hamburg, trots att det var mitt i sommaren. Jag fnös, typiskt. Riktigt stämningsfullt!
"We know who Bill Kaulitz is and unfortunately he's not here anylonger. He and he's brother left just a few minutes ago."
"Go get the girl then. Jasmine." sa jag kort som om de var mina slavar.
Käde tårarna välla upp igen, ville inte låta honom gå. Det var inte Bill jag skulle släppa ifrån mig, det var Bill jag skulle hålla kvar. Han med de bruna ögonen var det äntligen dags att lämna, men inte Bill...
De nickade, försäkrade sig om att det inte var något fel med mig och lämnade mig ensam. Jag suckade frustrerat, hon skulle säkert inte vara glad över att jag tryckt bort Bill. Över att Tom lämnat henne ensam. Men de kunde väl inte vara störtkära redan? De kände ju inte varandra? Det gör inte du och Bill heller. Jag ryckte på axlarna, nåja, bara hon var glad. Dörren öppnades igen och Jasmine kom in, slog sig ned på sängkanten.
"Hej." sa jag.
"Hej..." svarade hon och placerade en hårslinga bakom örat.
"Varför grät Bill när han kom ner till mig och Tom?"
Jag såg chockat på henne. Så han hade börjat gråta?!
"Han försökte dölja det, men jag både såg och hörde."
"Jag... det vet väl inte jag. Jag antar att du har Toms nummer?" frågade jag.
Hon nickade och räckte mig telefonen. Jag skickade ett sms till Tom, bad dem komma tillbaka. Gav tillbaka den.
"Hur länge har jag... varit här?" frågade jag.
Jasmine såg förvånat på mig, "I tre dagar. Du borde kunna röra dig nu, men bara lugn. Läkarna sa att vi ska börja gå idag!"
"Hur länge till ska jag stanna?" suckade jag, "Det är inte precis livets höjdpunkt att ligga orörlig på ett sjukhus i Tyskland. Fast jag antar att det hela blir lite ljusare på grund av att Bill och Tom besöker mig... Oss."
Hon nickade och såg på sin mobil, "De är på väg tillbaka."
Comment the photo
haha meer hjärtat skriver kanske nästa ? (L)
bah dramatisk ljudeffäkt här :')
ajha,GRYM DEL ... SOM VANLIGT ^^
so give me some more 8D <'3
nästa del kommer... DUDUDUDUD<br />
*en till dramatisk ljudeffkt 8)*<br />
någon dag xd
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lovemetopieces/429492169/