Sunday 7 March 2010 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
jag får väl be om förlåtelse jag med, men har inte haft tid! men här kommer en liten del. blev inte så nöjd, men den får duga /emmy
27
En tyst knackning på dörren nådde mina öron, vem kunde det vara? Mindes inte vad Jasmine sagt innan hon gått, kanske någon annan var orolig. Jag mumlade ett svagt ja, och dörren öppnades försiktigt.
"Vad gör du här?" sa jag kallt när Bill uppenbarade sig framför mig.
"Jag..." han svalde, "Ville bara se hur du mådde."
Jag nickade, "Det är fint, tack."
Önskade bara att han skulle gå, ville inte se honom. Varje gång hans ögon vilade på mig, varje gång jag betraktade honom, var det något som inte kändes bra. Något som gjorde mig arg, upprörd. Något som gjorde att jag inte ville se honom. Han stod tyst i dörröppningen och jag drog täcket över ansiktet, insåg hur barnsligt jag var som gjorde det. Orkade inte bry mig, önskade bara att han skulle gå. Lämna mig i fred. Hade jag gjort något för att förtjäna hans uppmärksamhet? Det var inte såhär verkligeheten skulle se ut för någon. Det skulle inte vara Bill Kaulitz och jag, det skulle inte vara så för honom, inte för mig eller för någon annan. Det var inte rätt. Han skulle dejta en vacker flicka, en skådespelerska eller en annan sångerska. Inte mig. Strök bort tårarna som krupit fram under ögonlocken, de skulle inte heller finnas. Jag hade gråtit för Bill, men jag tänkte inte göra det längre. Jag skulle gå här ifrån, lämna honom med stolthet...
"Emmy." sa han.
Varje gång han sade mitt namn, kändes det i hela kroppen. En slags rysning, blandad förtjusning och skräck. Det var inte så det skulle vara, han skulle inte ens säga mitt namn. Det var fel!
"Emmy, lyssna på mig." sa han, satte sig på sängen bredvid mig.
Jag kunde känna hans kroppsvärme genom täcket och jag förbannade tyst gåshuden som täckte hela mina armar. Bill Kaulitz, du är hemsk, tänkte jag. Var det verkligen rättvist att han gjorde såhär? Självklart inte. Ville säga åt honom att jag alltid skulle lyssna till hans ord, alltid skulle höra vad han hade att säga.
"Gå." viskade jag.
"Men..."
"Jag vill inte ha dig här." avbröt jag, fortsatte stryka bort tårarna som börjat rinna ned för kidnerna, försökte hålla rösten stadig.
Plötsligt försvann den lilla tyngden från sängen och kroppsvärmen, plötsligt, utan ett enda ord, var den borta. Jag höll andan för att lyssna efter honom, men han hade lyckats försvinna utan ett enda ljud. Han hade gått. Han hade lämnat mig.
Tom
Kysste hetsigt hennes hals, kunde inte vara lugn när jag var tillsammans med henne. När hon viskade med sin hesa röst hur mycket hon älskade mig. Hon var oemotståndlig. Jag slöt ögonen, kände hur jag ville skrika och slå sönder något. Vem vågade förstöra det här? Tog telefonen och tänkte precis kasta den i väggen när jag såg att det var Bill.
"Vad?" frågade jag.
Ville inte strunta i ett samtal från min lille känsliga lillebror. Inte nog med att han skulle tro att jag var arg på honom eller ta illa upp, han gick igenom något jobbigt, klart jag skulle vara snäll mot honom...
"Jag är på väg tillbaks till Tyskland, vi fortsätter turnén i övermorgon, om du inte har glömt det. Ses." sa han kort och lade sedan på.
Kanske hade han fattat att han störde, kanske ville han bara tala om... Toms mage vred sig. Bill var på väg tillbaks till Tyskland?
"Tom?" hördes Jasmines röst, den lät avlägsen trots att hon faktiskt låg bredvid mig.
"Jag förstår mig inte på någon av dom." mumlade jag.
"Va?"
"Bill och Emmy. Han är påväg till Tyskland, hon älskar honom men säger till honom att hon hatar honom och vill inte ha honom? Det är bara så... konstigt."
Det var helt sant, jag förstod faktiskt inte hur någon av dom tänkte. Han kunde ju inte bara ge upp? Min lillebror som letat efter sin sanna kärlek sedan han var femton år hade äntligen hittat den, dock hos någon som var för rädd för att dels visa den och dels ge honom en chans. Men ändå, det var inte rättvist att Bill skulle ge upp allt. Suckade tungt.
"Jag måste efter Bill, sorry." förklarade jag, "Du vet att jag älskar dig, har mobilen du vet. Okej?"
Jag kysste henne innan jag plockade ihop mina saker och lämnade henne. Inte på samma sätt som Bill lämnat Emmy, det skulle jag aldrig göra. Lämnade henne för att hjälpa min bror, hjälpa min andra halva. Men om jag inte skulle lyckas, om Emmy fortsatte envisas om att inte vilja se eller vara i närheten av Bill, hur skulle det då gå för mig och Jasmine? Jag suckade tungt när jag hoppade in i taxin som skulle ta mig till flygplatsen.
27
En tyst knackning på dörren nådde mina öron, vem kunde det vara? Mindes inte vad Jasmine sagt innan hon gått, kanske någon annan var orolig. Jag mumlade ett svagt ja, och dörren öppnades försiktigt.
"Vad gör du här?" sa jag kallt när Bill uppenbarade sig framför mig.
"Jag..." han svalde, "Ville bara se hur du mådde."
Jag nickade, "Det är fint, tack."
Önskade bara att han skulle gå, ville inte se honom. Varje gång hans ögon vilade på mig, varje gång jag betraktade honom, var det något som inte kändes bra. Något som gjorde mig arg, upprörd. Något som gjorde att jag inte ville se honom. Han stod tyst i dörröppningen och jag drog täcket över ansiktet, insåg hur barnsligt jag var som gjorde det. Orkade inte bry mig, önskade bara att han skulle gå. Lämna mig i fred. Hade jag gjort något för att förtjäna hans uppmärksamhet? Det var inte såhär verkligeheten skulle se ut för någon. Det skulle inte vara Bill Kaulitz och jag, det skulle inte vara så för honom, inte för mig eller för någon annan. Det var inte rätt. Han skulle dejta en vacker flicka, en skådespelerska eller en annan sångerska. Inte mig. Strök bort tårarna som krupit fram under ögonlocken, de skulle inte heller finnas. Jag hade gråtit för Bill, men jag tänkte inte göra det längre. Jag skulle gå här ifrån, lämna honom med stolthet...
Tom
Kanske hade han fattat att han störde, kanske ville han bara tala om... Toms mage vred sig. Bill var på väg tillbaks till Tyskland?
"Tom?" hördes Jasmines röst, den lät avlägsen trots att hon faktiskt låg bredvid mig.
"Jag förstår mig inte på någon av dom." mumlade jag.
"Va?"
"Bill och Emmy. Han är påväg till Tyskland, hon älskar honom men säger till honom att hon hatar honom och vill inte ha honom? Det är bara så... konstigt."
Det var helt sant, jag förstod faktiskt inte hur någon av dom tänkte. Han kunde ju inte bara ge upp? Min lillebror som letat efter sin sanna kärlek sedan han var femton år hade äntligen hittat den, dock hos någon som var för rädd för att dels visa den och dels ge honom en chans. Men ändå, det var inte rättvist att Bill skulle ge upp allt. Suckade tungt.
"Jag måste efter Bill, sorry." förklarade jag, "Du vet att jag älskar dig, har mobilen du vet. Okej?"
Jag kysste henne innan jag plockade ihop mina saker och lämnade henne. Inte på samma sätt som Bill lämnat Emmy, det skulle jag aldrig göra. Lämnade henne för att hjälpa min bror, hjälpa min andra halva. Men om jag inte skulle lyckas, om Emmy fortsatte envisas om att inte vilja se eller vara i närheten av Bill, hur skulle det då gå för mig och Jasmine? Jag suckade tungt när jag hoppade in i taxin som skulle ta mig till flygplatsen.
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lovemetopieces/446545771/