Tuesday 4 May 2010 photo 1/1
|
Ny del, är inte så nöjd men w/e, läs ändå /emmy
38
Jag satt med benen i kors mitt på det vita täcket på min mjuka säng, och stirrade rakt in i den vita väggen. Utanför fönstret var himlen täckt av mörka moln. Det höll på att bli mörkt nu, klockan närmade sig tio denna tisdagskväll. Orkade inte resa mig och tända en lampa. Hade suttit här hela dagen och låtit tårarna rulla ner för kinderna. Ensam på mitt rum gjorde det ingenting, ingen kunde se mig här. Här fick jag vara som jag ville. Precis den jag var. Behövde inte tänka på varenda rörelse, här fanns ingen som registrerade dem. Kunde gråta, här fanns ingen som räknade tårarna. Var så förvirrad, visste inte vad jag skulle göra. Hon hade svikt mig, Tom hade svikt mig. Kändes som hela världen hatade mig, jag var inte värd någonting. Kunde lika gärna sitta här på min säng och ruttna bort. Ingen skulle ändå sakna mig.
Där hade jag faktiskt fel, det visste jag. Telefonen som låg på golvet innanför sovrumsdörren hade ringt flera gånger. Någon hade försiktigt knackat på dörren tre gånger. Förmodade att det var någon av de två svikarna. Regnet började smattra mot fönsterrutan och jag suckade tungt. Jag kunde sitta här inne och vara depprimerad hur länge som helst, inget skulle bli bättre av det. Det visste jag. Men det kändes skönt att kunna låtsas att så var fallet, åt minstonde för ett tag.
"Bill?"
Toms röst avbröt mina tankar och jag vände långsamt huvudet mot dörren. Ville jag prata med honom? Ville jag verkligen se honom? Vad tänkte han säga? Tänkte han tala om allt för mig? Tänk om de hade gjort mer... Jag ville inte veta. Min nyfikenhet tog över.
"Kom in." svarade jag och rösten vek sig för orden.
Dörren skjöts långsamt upp och där stod min bror. Han klev in och stängde dörren bakom sig. Dreadsen var blöta och det droppade små vattendroppar ned på det mörka trägolvet från dem. Han satte sig på sängkanten, harklade sig. Men sa inget. Vi satt tysta båda två och såg ned i golvet. Jag tänkte då inte vara den som tog till orda. Det var han som kommit in, han måste ha något att säga. Ville tala om för honom att han antingen skulle tala om det nu eller gå. Men jag tänkte inte bryta tystnaden. Plötsligt reste han sig upp och gick fram till min mobil som låg på golvet, tog upp den och satte sig sedan igen på sängen. Räckte mig telefonen.
"Det störde mig att den låg där..." mumlade han och flinade.
Jag nickade och lade den på sängbordet istället. Ville inte ha den för nära mig.
"Så... öhm... Hur mår du?" frågade Tom och började pilla på sina naglar.
Jag stirrade på honom. Frågade han helt ärligt... hur jag... frågade han på allvar hur jag mådde?! Jag suckade tungt. Det fick räcka som svar. Nu fick det var nog med hans frågor.
"Vad fan tänkte du på?!" röt jag, "Hur fan kan du kyssa min tjej? Gjorde ni något mer också eller? Va? Satte du på henne också va?! ÄR DU HELT JÄVLA KÖRD I HUVUDET, TOM?!"
Min kropp darrade och jag såg förmodligen helt galen ut. Hade det inte varit för att jag var så förbannad, hade det inte varit för allt annat, så hade vi förmodligen legat och kiknat av skratt. Men jag kunde bara stirra på honom. Tom var blek i hela ansiktet. Han skakade långsamt på huvudet och något i hans ansiktsuttryck fick mig att undra om jag faktiskt skrikit sanningen.
"Vi kysstes bara, nästan. Alltså det var knappt en kyss..." mumlade Tom, snubblade på orden.
"Tom..." sa jag med len röst, "Ljuger du för mig?"
Jag satt med benen i kors mitt på det vita täcket på min mjuka säng, och stirrade rakt in i den vita väggen. Utanför fönstret var himlen täckt av mörka moln. Det höll på att bli mörkt nu, klockan närmade sig tio denna tisdagskväll. Orkade inte resa mig och tända en lampa. Hade suttit här hela dagen och låtit tårarna rulla ner för kinderna. Ensam på mitt rum gjorde det ingenting, ingen kunde se mig här. Här fick jag vara som jag ville. Precis den jag var. Behövde inte tänka på varenda rörelse, här fanns ingen som registrerade dem. Kunde gråta, här fanns ingen som räknade tårarna. Var så förvirrad, visste inte vad jag skulle göra. Hon hade svikt mig, Tom hade svikt mig. Kändes som hela världen hatade mig, jag var inte värd någonting. Kunde lika gärna sitta här på min säng och ruttna bort. Ingen skulle ändå sakna mig.
Comment the photo
asså jag menar det jag kan känna bills smärta :((
MER!! :D:D
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lovemetopieces/455881721/