January
Tuesday 18 January 2011 photo 1/1
|
Tuesday 18 January 2011 photo 1/1
|
|
Förlåt men jag måste uttrycka mina känslor.
Ni får ursäkta men ni får tro vad faan ni vill om detta.
Jag fattar det nu!
Varför allt är som det är.
Jag är rädd!!
Så jäävla rädd för er!!!
Ska det verkligen vara så här.
Jag har blivit utnyttjad, Sårad, tafsad på av gamla äckliga gubbar osv.
Alla säger att dem förstår mig.
Men dem fattar ta mig faan ingenting.
När det hände trodde inte en jävel på mig.
Jag förlorade en massa vänner.
Det var tack för att jag öppnade min FETA käft om det.
Allt hade vart så jävla mycket bättre om jag inte sagt nått.
Men varken syster eller ens egna kusin trodde mig.
Men efter ett jävla tag när jag fått gått med mig själv så tror dem mig.
Fråga mig inte varför dem ändrade sig.
För det vet inte ens jag.
Men när dem väl tror mig så drar dem med mig till en massa fester.
Där HAN är.
Dem lossas som om ingenting har hänt.
Jag får sitta i ett hör och äcklas av hur dem beter sig.
Dem skrattar, kramar och umgås med han mitt framför mig.
Jag var så förbannat äcklad.
Kan inte fatta att dem gör så om dem nu skulle tro.
Vet ni.
Jag kommer ihåg varande detalj om vad som hände den natten.
Jag vet att jag har sagt att jag inte kommer ihåg.
Men va faan ingen trodde mig o att säga allt senare vad ska det hjälpa.
Jag ser det framför mig varige dag.
Jag ser hur han tar in mig på rummet,
Jag ser hur han försöker fjäska in sig.
Visst jag gillade han.
Men han gillade inte mig.
Jag var fjorton år och aspackad.
Jag gillade han o han utnyttjade det medans jag var full.
Han var så nykter man kan va.
Jag kan se hur han håller på.
Jag kan se hur jag försöker att ta mig loss.
Det spelas i mitt huvud varenda jäävla fucking dag.
Alla pratar om hur jag borde släppa loss o hitta en kille.
Men jag kan inte släppa in någon.
Vet inte ens om jag någonsin kommer att kunna det.
Jag har ett sår som ALDRIG kommer att läkas känns det som.
Varje dag försöker jag vara stark, försöker vara glad.
Försöker att hålla tankarna borta så mkt det går.
Men det hjälper inte.
Det tränger igenom varenda gång en kille tar på mig eller ser mig rakt i ögonen.
Varje dag försöker jag hitta en anledning till varför jag vill fortsätta leva.
Jag hittar aldrig en åt mig själv utan åt andra.
Det är så jävla svårt varje steg jag tar.
Nu kan ja tänka mig att ni kommer att säga att ni vet.
Vet att det är svårt och att denna smärta jag får leva med,
Varje dag och fått stått ut med i sju fucking jävla år kommer att lösa sig.
Säg faan inte att det kommer lösa sig när ni inte vet.
Säg faan inte att ni förstår smärtan när ni inte vet.
Säg inte att jag ska sluta att tänka som jag gör för jag kan inte.
Jag försöker ta ett steg i taget.
Vet ni att jag sover hela dagarna o e uppe hela nätterna.
Vet ni varför.
Jo för att slippa ha den masken för alla här hemma så mycket
Och att slippa smärtan så mycket..
Vet ni varför jag alltid sitter hemma och inte åker till vänner?
Jag åker till vänner men det e inte ofta.
Det e för att jag inte klarar av att stå ut med att spela så mycket som jag gör.
Jag orkar bara inte.
Jag hoppas detta hjälper en liten del av smärtan att försvinna.
Johanna ta inte åt dig :D
Det var förr menar inte allt nu.
Jag älskar dig ändå det vet du <33
Visa toppen
Show footer