Sunday 5 October 2008 photo 1/1
|
Söndagarna är värst. Det är då man inser vad man man missat under den gågna helgen.
Det är då man börjar grubbla över den kommande veckan och vad som kommas skall. Och det är då, i vilket fall jag, mår like crap hatar mitt liv och mitt jag. Man inser vilket jävla patetiskt liv man lever, och kan inte fatta varför man tar alla dessa idiotiska beslut. Allt känns förjävligt. Och man vet att måndagmorgonen inte kommer med solsken den heller. Samma jävla gamla melodi på väckarklockan kommer att gå på, och man vill bara ta livet av sig själv men närmaste tillhygge.
Det i dessa smärtfulla stunder på söndagseftermiddagen som det är så gött att snöra på sig dojorna, sätta lurarna på hjässan, och bara kuta uta fan ut på närmaste åker. Långt bort från samhället, människorna och allt annat som bara är skit. Min egna stund, my moment, min rehabilitering mot alla tankar om självförstörelse.
Varför måste allting gå så snabbt? Varför rinner bara tiden iväg och varför måste man ta en massa ångestladdade beslut? Människorna i ens närhet förvrängs och glider i olika riktningar mot nya destinationer. Man står ensam kvar. Varför, varför, varför? Människan har alltid undrat varför, och kommer alltid fråga sig; varför är det som det är? Det har inte jag något svar på, och inte du heller.
Men kanske kan måndagen utvisa varför, i vilket fall tills nästa söndag, då bandet sätts på repeat igen.
Det är då man börjar grubbla över den kommande veckan och vad som kommas skall. Och det är då, i vilket fall jag, mår like crap hatar mitt liv och mitt jag. Man inser vilket jävla patetiskt liv man lever, och kan inte fatta varför man tar alla dessa idiotiska beslut. Allt känns förjävligt. Och man vet att måndagmorgonen inte kommer med solsken den heller. Samma jävla gamla melodi på väckarklockan kommer att gå på, och man vill bara ta livet av sig själv men närmaste tillhygge.
Det i dessa smärtfulla stunder på söndagseftermiddagen som det är så gött att snöra på sig dojorna, sätta lurarna på hjässan, och bara kuta uta fan ut på närmaste åker. Långt bort från samhället, människorna och allt annat som bara är skit. Min egna stund, my moment, min rehabilitering mot alla tankar om självförstörelse.
Varför måste allting gå så snabbt? Varför rinner bara tiden iväg och varför måste man ta en massa ångestladdade beslut? Människorna i ens närhet förvrängs och glider i olika riktningar mot nya destinationer. Man står ensam kvar. Varför, varför, varför? Människan har alltid undrat varför, och kommer alltid fråga sig; varför är det som det är? Det har inte jag något svar på, och inte du heller.
Men kanske kan måndagen utvisa varför, i vilket fall tills nästa söndag, då bandet sätts på repeat igen.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lovidl/276104278/