September
Monday 7 July 2008 photo 1/3
|
Vet inte om någon kommer orka läsa igenom detta men tänkte skriva lite om hur jag har fått hoppet om ett liv värt att leva tillbaka! jag vill bara att andra människor som mår dålig ska veta att man behöver inte ge upp, det finns en framtid. Om ni inte vill läsa om mitt liv så hoppa över det första och gå till det med tjock stil och läs istället!
När jag var tretton år började jag må kasst som tusan. Grät varje dag och natt och fattade ingenting, vad hände med mig? detta var under höstperioden. Tidigare på året så var hade jag många vänner som jag trivdes bra med, tills någon spred ett rykte om mig och alla vände sig emot mig. Man kan säga att jag blev nedtryckt till botten och mitt självförtroende försvann helt.
när jag fyllde fjorton mådde jag fortfarande lika dåligt, jag hade börjat dra mig undan hade en vän som jag ungicks med, agoneta hette hon. Hon betydde massor, vi pratade mycket med två personer som jobbade på våran skola. Folk förstod inte riktigt men de var min trygghet just då. de betydde mycket. De försvann sedan, något som de flesta människor gör i mitt liv. MIn pappa åkte även in i fängelse för narkotika brott.
Jag hittade en ny människa att lita på, Mirza hette han. Jag började inse att jag led av en sjukdom efter att ha kollat runt på internet, jag var deprimerad. Jag hade nu börjar skära mig också. Mirza försvann ur mitt liv också. Han flyttade, utan att höra av sig någon mer gång. Mamma skaffade en kille som hette Peter. han kom att betyda hur mycket som helst för mig. Han var den jag sa till att jag var deprimerad, han var den jag berättade för att jag skadade mig själv, han var den som satt i tårar när han såg alla mina sår på min vänstra arm. han var den som tog mig till BUP så jag ficks hjälp. Jag hade nu fyllt 15 år och skurit mig i 1,5 år ungefär, varje dag skar jag mig.
I början av 07 försökte jag ta livet av mig, jag orkade inte mer. Men peter hittade mig och jag blev inlagd på sluten avdening på barn och ungdomspsyk i skövde. Jag hade vi det här tillfället även börjat äta mediciner, anti depp, ångest dämpande och sömn medicin. Under 07 så var jag inlagd totalt 3 gånger. jag mådde skit. jag ville verkligen inte leva längre. annandag jul var den sista dagen jag såg peter innan han också lämnade mig, vi har kontakt via sms ibland men det är inte samma sak. Jag saknar honom av hela mitt hjärta. Han var inte bara en person som jag kunde prata depp saker om, vi hade kul tillsammans. Vi var på bokmässan i gbg och vi satt ALLTID och kollade på vänner som både gillade. Han var min hjälte och idol. Jag ville bli som honom när jag blev vuxen.
Detta året sög totalt även fast jag började må bättre när jag umgicks med mina nya vänner, osm faktiskt brydde sig om mig oh ville mitt bästa, på riktigt. Jag älskar dem.
Nu är det 2008 och jag hade bara skurit mig 4 gånger i år. En gång fick jag sy. Men jag har tagit mig ur det beroendet nu, jag kan skratta utan att känna skuldkänslor, jag kan umgås med vänner och känna mig älskad. När jag mådde som värst så hjälpte det inte om någon sa att "det kommer bli bra, du HAR en framtid, du måste ju se vad som finns i den". Jag sket totalt i det för jag ville vara lycklig på en gång, jag orkade inte med smärtan. Men gud vad jag är glad att jag tog mig igenom allt det där. För jag HAR verkligen en framtid och jag tror tom att den kanske kan bli bra. Så snälla ge inte upp, ta emot hjälp. Alla som mår dåligt, det FINNS hopp. Jag vet att det inte spelar någon roll vad någon säger när man är så nere så man inte ser något hopp själv. Jag lyssnade inte på folk jag bara gick helt apatisk igenom dagarna. Men nu lever jag, ett liv som ÄR värt att leva. Visst har jag perioder där jag mår kasst som satan ibland ocksp men nu vet jag att de kommer gå över och jag vet att jag har folk att vända mig till. det finns alltid någon. Nu är min längtan att kunna få chansen att hjälpa ungdomar i den situationen jag satt i för ett år sedan. Jag vill visa dem att det finns en framtid. Jag vet bara inte hur än. Men snälla ge inte upp. Det finns någon stort ute i världen för dig. En framtid värd att sträva efter. Ge INTE upp. alla är värda ett bra liv.
När jag var tretton år började jag må kasst som tusan. Grät varje dag och natt och fattade ingenting, vad hände med mig? detta var under höstperioden. Tidigare på året så var hade jag många vänner som jag trivdes bra med, tills någon spred ett rykte om mig och alla vände sig emot mig. Man kan säga att jag blev nedtryckt till botten och mitt självförtroende försvann helt.
Jag hittade en ny människa att lita på, Mirza hette han. Jag började inse att jag led av en sjukdom efter att ha kollat runt på internet, jag var deprimerad. Jag hade nu börjar skära mig också. Mirza försvann ur mitt liv också. Han flyttade, utan att höra av sig någon mer gång. Mamma skaffade en kille som hette Peter. han kom att betyda hur mycket som helst för mig. Han var den jag sa till att jag var deprimerad, han var den jag berättade för att jag skadade mig själv, han var den som satt i tårar när han såg alla mina sår på min vänstra arm. han var den som tog mig till BUP så jag ficks hjälp. Jag hade nu fyllt 15 år och skurit mig i 1,5 år ungefär, varje dag skar jag mig.
Detta året sög totalt även fast jag började må bättre när jag umgicks med mina nya vänner, osm faktiskt brydde sig om mig oh ville mitt bästa, på riktigt. Jag älskar dem.
Comment the photo
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/luby/234542009/
Visa toppen
Show footer