September
Tuesday 23 June 2009 photo 1/1
|
Det är svårt att glömma och gå vidare eller gå vidare och glömma som man säger.
De två alternativen har man prövat och använt sig av så att orden har nöts till små sandkorn.
Ingetdera funkar och det börjar bli alltmer mörkare för var dag. Mörkret omsluter sig om mig som långa kråkskratt på de ensamma helgdagarna.
Nej nu är det fan nog. jag har försökt hålla mig glad nu, har gjort allt för att hålla fast vid känslan av att vara NÖJD. Jag har verkligen försökt så jävla mycket jag orkar. men hur länge höll det? några dagar? Nej för helvete det funkar bara inte, vad ska jag göra för att kunna hålla mig ifrån? Bara ifrån, inte ifrån dig eller ifrån något, bara hålla mig borta!
Det är jävligt konstigt att bara ett helt (så kallat normalt) samtal slår undan fötterna på mig igen.. det är jävligt fel och jag varken vill eller kan ta det, jag kan inte. Har ni någonsin tänkt på att det gör mycket ondare att falla då man faktiskt stått rakt och känt sig helt stabil. Det gör mycket ondare att bli sårad om man faktiskt varit lycklig.
hade nog kännts lättare om man istället bara fått kravla vidare på marken, i väntan på att höra steg som ska stampa sönder det som finns kvar av kroppen...
nu samlar jag ihop de alldeles små resterna av mitt mod, och viskar tyst,
men bara till dem som har örat helt nära marken och som kryper fram
som jag
Jag ska försöka, det kommer jag inte sluta med, men jag orkar inte vara glad åt ingenting just nu..
De två alternativen har man prövat och använt sig av så att orden har nöts till små sandkorn.
Ingetdera funkar och det börjar bli alltmer mörkare för var dag. Mörkret omsluter sig om mig som långa kråkskratt på de ensamma helgdagarna.
Det är jävligt konstigt att bara ett helt (så kallat normalt) samtal slår undan fötterna på mig igen.. det är jävligt fel och jag varken vill eller kan ta det, jag kan inte. Har ni någonsin tänkt på att det gör mycket ondare att falla då man faktiskt stått rakt och känt sig helt stabil. Det gör mycket ondare att bli sårad om man faktiskt varit lycklig.
hade nog kännts lättare om man istället bara fått kravla vidare på marken, i väntan på att höra steg som ska stampa sönder det som finns kvar av kroppen...
nu samlar jag ihop de alldeles små resterna av mitt mod, och viskar tyst,
men bara till dem som har örat helt nära marken och som kryper fram
som jag
Jag ska försöka, det kommer jag inte sluta med, men jag orkar inte vara glad åt ingenting just nu..
Comment the photo
oogie and out.
det är allt jag har...du kan få lite av mitt hår blir du glad då?
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lucifersa/383723898/
Visa toppen
Show footer