April
Tuesday 3 July 2012 photo 1/1
|
Vad förväntas av mig?
Som Eira?
Som ungdom?
Som elev?
Som svensk medborgare?
Som människa?
Är det bara jag som inte har en aning om vad det är som folk vill ha av en?
Vill dom att jag ska vara snäll, dum, fin, ful, omtänksam egoistisk, svag, stark, som alla andra, som mig själv?
Alla talar med dubbla tungor, och allt för ofta med kluven tunga.
Jag vet inte vilken väg jag ska gå. Vem jag ska vända mig till när jag behöver hjälp. Jag vet inte om jag ska stanna eller om jag ska gå. Jag vet inte vem jag vågar visa mina ärr för utan att trigga dom att göra samma dumheter som mig.
Men värst av allt är att när man, inte bara jag, väl vänder sig till någon, så bryr den sig egentligen inte, och bara talar illa om en. Kallar en en massa olika saker bakom ens rygg.
Vad hände med tillit?
Vad hände med förtroende?
Vad hände med att vara en sann vän, utan allt baktalande?
Existerar inte såna människor längre?
Jag är inget fan av att snacka skit om någon bakom någons rygg. Jag avskyr sånt!
Det förstör allt för mycket! För alla involverade!
Om det är något jag predikar om för folk, om det är något jag låter mina vänner veta varje dag, så är det just det. Prata för fan inte skit!
Jag definierar att prata skit som att man säger något till någon om en annan person. Man säger saker som man inte vågar säga ansikte till ansikte till den personen man pratar om.
Visst man kan ha åsikter om människor, men att istället prata skit om den personen med någon annan för att man inte vågar säga det man tycker till den personen direkt, det är så jäkla svagt och så jäkla falskt något levande kan bli.
Jag kan vara ärlig, jag kan vara brutalt ärlig, om jag vill, men jag säger aldrig något till någon som jag inte skulle våga säga face to face.
Be mig, och jag kommer att vara brutalt ärlig, så ärlig att det kan krossa dig.
Men det är inget jag vill. Jag vill inte se dig gråta. Jag vill inte se dig gå sönder. Jag vill inte såra någon.
Någonsin!
För jag vet hur ont det gör…
Men jag är inte perfekt. Ingen är det, hur mycket dom än vill tro det. Alla är avundsjuka, och avundsjuka är grunden till så mycket. Avundsjuka är allt för ofta grunden till avsky, förakt och hat.
Och oh ja, jag är avundsjuk. Jag är så avundsjuk att jag öppnar sår för att glömma den avundsjukan. Jag är avundsjuk på mina vänner. För att människor tycker om dom mer, för att dom är mer älskade än jag, för att dom har bättre betyg än mig eller för att dom verkar ha en så perfekt familj. För att dom är så vackra, så smala, så perfekt kurviga, så omtänksamma, så starka, för att dom är så fucking jävla perfekt på alla sätt och vis!
Och vad fan är jag?
Jag är en mullig tjej som drömmer att få vara lika felfri som dom. För i mina ögon så är dom det.
Men istället för att berätta detta för någon så tar jag och håller det inne. Och för att då dämpa min egen smärta så lyssnar jag på andras problem. Jag lyssnar, jag tröstar.
Jag gömmer mig.
Så när folk märker att jag inte verkar ha något bättre för mig så tror dom att jag är okej.
Men vafan, verkar jag okej?
När jag väl litar mina tankar och sorger till någon, kanske bara för någon ynka minut för att sen byta samtalsämne, eller när någon råkar se mina sår, eller tom mina tårar för en gångs skull, vad blir man kallad då.
Falsk.
Egoistisk.
Svag.
Attentionwhore?
Jag är mållös.
Det värsta är att ingen, ingen, vågar säga det till mig. Vågar säga till mig att mina sår är patetiska. Att jag har ingen anledning att gråta. Att det inte alls är jobbigt att känna sig hatad genom hela högstadiet hur mycket gott man än försöker göra, att ha en mamma som bor över 2180 km bort, att förlora i stort sett varenda person man någonsin älskat, att veta att man inte är bra nog på något sett för att uppfylla sina drömmar som man haft sen man var 2 år gammal, att alltid våga stå ut från mängden oavsett vad folk säger om en, att vara mentalt ostabil, att veta att det inte är mentalt frisk att sätta ett rakblad mot någon kroppsdel och inte sluta trycka förns man inte längre ser det vassa på det, att inte ens komma ihåg dagen efter att man gjorde det och det enda som finns kvar som bevis för att det verkligen hände är ett fortfarande blödande sår sen kvällen innan, att alltid ha den där tanken i bakhuvudet så fort man ser någon sorts piller, vatten, rep, rakblad, skjutvapen, hög höjd. Att alltid känna sig imperfekt på alla olika nivåer som det finns!
Nej för hur jobbigt kan det vara egentligen?
VAD VILL FOLK HA AV MIG?
Vill dom att jag ska vara stark för dom? Då kan jag vara stark.
Men jag är ju redan stark!
Ingen förutom 2 personer i hela världen har sett hur jag egentligen mår! Dom två personerna är dom enda i hela vida universum som har sett hur förstörd jag är, även om det bara var för en stund…
Andra har kanske hört om det. Kanske hört dom den kvällen då jag och två kompisar satt och kollade på en film, en ynka film, som gjorde mig så svårt deprimerad att det höll sig lika starkt i ett halvår. Och det finns fortfarande kvar, även fast det inte verkar så.
Så vad är det världen vill ha av mig. För jag har inte så mycket kvar att ge. För varje gång jag ger så tar någon och slänger ner det på marken och stampar på det…
Som Eira så förväntas jag väl att vara lycklig i den jag är. Att bli perfekt
Som ungdom så förväntas jag väl att hålla mig ren från alkohol och droger. Pft~ Lycka till med det…
Som elev så förväntas jag väl att vara relativt duktig i skolan, få bra betyg, plugga vidare och en dag, slå mig ner.
Som svensk medborgare så förväntas jag väl att följa lagarna till punkt och pricka, ha en fast politisk åskådning, skaffa mig en utbildning, gifta mig, skaffa barn och vara nöjd med mitt land och att aldrig vilja lämna det.
Och som människa förväntas jag väl att följa med strömmen.
Eller hur är det?
Men jag vill inte. Jag orkar inte försöka leva upp till allas förväntningar.
Så visst, prata på. Men låt mig inte höra det i så fall från någon annan.
För det tär, och det sårar mig mer än vad någon kan tro. För ingen ser igenom min fasad.
Hur mycket ni är vill tro det.
Ingen…
För jag vet hur ont det gör…
Men jag är inte perfekt. Ingen är det, hur mycket dom än vill tro det. Alla är avundsjuka, och avundsjuka är grunden till så mycket. Avundsjuka är allt för ofta grunden till avsky, förakt och hat.
Och oh ja, jag är avundsjuk. Jag är så avundsjuk att jag öppnar sår för att glömma den avundsjukan. Jag är avundsjuk på mina vänner. För att människor tycker om dom mer, för att dom är mer älskade än jag, för att dom har bättre betyg än mig eller för att dom verkar ha en så perfekt familj. För att dom är så vackra, så smala, så perfekt kurviga, så omtänksamma, så starka, för att dom är så fucking jävla perfekt på alla sätt och vis!
Och vad fan är jag?
Jag är en mullig tjej som drömmer att få vara lika felfri som dom. För i mina ögon så är dom det.
Men istället för att berätta detta för någon så tar jag och håller det inne. Och för att då dämpa min egen smärta så lyssnar jag på andras problem. Jag lyssnar, jag tröstar.
Jag gömmer mig.
Så när folk märker att jag inte verkar ha något bättre för mig så tror dom att jag är okej.
Men vafan, verkar jag okej?
När jag väl litar mina tankar och sorger till någon, kanske bara för någon ynka minut för att sen byta samtalsämne, eller när någon råkar se mina sår, eller tom mina tårar för en gångs skull, vad blir man kallad då.
Falsk.
Egoistisk.
Svag.
Attentionwhore?
Jag är mållös.
Det värsta är att ingen, ingen, vågar säga det till mig. Vågar säga till mig att mina sår är patetiska. Att jag har ingen anledning att gråta. Att det inte alls är jobbigt att känna sig hatad genom hela högstadiet hur mycket gott man än försöker göra, att ha en mamma som bor över 2180 km bort, att förlora i stort sett varenda person man någonsin älskat, att veta att man inte är bra nog på något sett för att uppfylla sina drömmar som man haft sen man var 2 år gammal, att alltid våga stå ut från mängden oavsett vad folk säger om en, att vara mentalt ostabil, att veta att det inte är mentalt frisk att sätta ett rakblad mot någon kroppsdel och inte sluta trycka förns man inte längre ser det vassa på det, att inte ens komma ihåg dagen efter att man gjorde det och det enda som finns kvar som bevis för att det verkligen hände är ett fortfarande blödande sår sen kvällen innan, att alltid ha den där tanken i bakhuvudet så fort man ser någon sorts piller, vatten, rep, rakblad, skjutvapen, hög höjd. Att alltid känna sig imperfekt på alla olika nivåer som det finns!
Nej för hur jobbigt kan det vara egentligen?
VAD VILL FOLK HA AV MIG?
Vill dom att jag ska vara stark för dom? Då kan jag vara stark.
Men jag är ju redan stark!
Ingen förutom 2 personer i hela världen har sett hur jag egentligen mår! Dom två personerna är dom enda i hela vida universum som har sett hur förstörd jag är, även om det bara var för en stund…
Andra har kanske hört om det. Kanske hört dom den kvällen då jag och två kompisar satt och kollade på en film, en ynka film, som gjorde mig så svårt deprimerad att det höll sig lika starkt i ett halvår. Och det finns fortfarande kvar, även fast det inte verkar så.
Så vad är det världen vill ha av mig. För jag har inte så mycket kvar att ge. För varje gång jag ger så tar någon och slänger ner det på marken och stampar på det…
Som Eira så förväntas jag väl att vara lycklig i den jag är. Att bli perfekt
Som ungdom så förväntas jag väl att hålla mig ren från alkohol och droger. Pft~ Lycka till med det…
Som elev så förväntas jag väl att vara relativt duktig i skolan, få bra betyg, plugga vidare och en dag, slå mig ner.
Som svensk medborgare så förväntas jag väl att följa lagarna till punkt och pricka, ha en fast politisk åskådning, skaffa mig en utbildning, gifta mig, skaffa barn och vara nöjd med mitt land och att aldrig vilja lämna det.
Och som människa förväntas jag väl att följa med strömmen.
Eller hur är det?
Men jag vill inte. Jag orkar inte försöka leva upp till allas förväntningar.
Så visst, prata på. Men låt mig inte höra det i så fall från någon annan.
För det tär, och det sårar mig mer än vad någon kan tro. För ingen ser igenom min fasad.
Hur mycket ni är vill tro det.
Ingen…
Annons
Candy-Frreak
Tue 3 Jul 2012 19:48
Ja älskade lilla vän! Jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag ALLTID ärligt talat kommer finnas här för dig om du behöver mig!! Och jag skulle aldrig påstå att du är något av det du listade upp, för jag tycker att du är alldeles underbar och jag älskar dig väldigt mycket! <3
ZGDXQBTWRH
Tue 3 Jul 2012 11:52
Jag tycker det där vart sjukt bra skrivet, jag håller med om allt du skrev. Jag känner igen mig i dina tankar. Jag vet att vi inte känner varandra men fortsätt kämpa och låt valen du gör avgöras av dig själv och ingen annan.
Noxis
Tue 3 Jul 2012 11:11
Shit Eira!
Det här är inte tomma "jag finns om du vill prata", utan seriöst, vi måste prata! För jag kan inte skriva allt jag vill säga dig här, det skulle inte gå, men nästa gång vi ses, eller om vi träffas snart å har tid, då skulle jag verkligen vilja lyssna på allt du har att säga<3
Och aldrig att jag skulle kalla dig något av det du listade upp, så det behöver du inte oroa dig för<3
Det här är inte tomma "jag finns om du vill prata", utan seriöst, vi måste prata! För jag kan inte skriva allt jag vill säga dig här, det skulle inte gå, men nästa gång vi ses, eller om vi träffas snart å har tid, då skulle jag verkligen vilja lyssna på allt du har att säga<3
Och aldrig att jag skulle kalla dig något av det du listade upp, så det behöver du inte oroa dig för<3
BANANP00RR
Tue 3 Jul 2012 02:16
Gud va tom på ord jag vart..
finns verkligen om du behöver snacka, tveka aldrig på det-
finns verkligen om du behöver snacka, tveka aldrig på det-
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/lucyblack/507122072/
Visa toppen
Show footer