Sorry för ännu en lång text. Inte för att jag tror att nån läser men...

Min mamma har nu bott i tyskland sen nästan 5 år tillbaka. Allt har gått bra, även fast hon har tampats en hel del med min stil. Hon är en underbar mamma, men hon har sina småsaker som bara har blivit bättre nu när hon accepterat att jag och min syster växer upp och mognar utan henne i vårat dagliga liv.

När hon flyttade så var jag så liten. Det känn så hemskt och brutalt när jag tänker på hu liten jag var när hon flyttade. Jag var enbart 10 år gammal, jag skulle börja på en helt ny skola där jag inte kände någon. När jag tänker på det så hade jag nog verkligen behövt en mamma att sitta hos då. För jag var verkligen mammas flicka. Jag var så fäst vid henne att det inte är sant.

När hon flyttade blev allt förvånansvärt bra. Jag och min syster fick göra mer sker för pappa än vad vi fick för mamma, så vi fick helt enkelt mycket mer frihet. Jag brukar inte tänka på att det har påverkat mig på något riktigt dåligt sett, att det kanske har är och har varit en grund till varför jag mår så dåligt från gång till gång. men nu har jag börjat tänka och det kanske är så ändå, med tanke på alla dessa minnen som flytigt till ytan.

Sen hon flyttade så har jag och min syster träffat henne på nästan var ända lov. Mestadels så har vi åkt ner till henne, men ibland så har hon även kommit till Sverige, som Stockholm eller dalarna där min mormor bor. Men hon har aldrig, inte en enda gång kommit hit upp, till jämtland, till det huset hon bodde i de 15 åren hon och min pappa var gifta. Men det blir det ändring på nu i sommar. I augusti så kommer hon hit. Och inte bara det att hon kommer till jämtland, utan vi ska även bo här hemma, i huset, i pappas hus, det som var också hennes hus.

Så nu har en massa jobbiga minnen som jag förträngt kommit tillbaka.

Men jobbigast är nog minnet av den dagen då hon skulle åka. Jag kan inte tänka på det, prata om det och än mindre, skriva om det utan att tårarna börjar strömma.

Jag kommer ihåg hur flyttbilar hade hämtat de mesta av hennes saker redan, och sen var det även dags för henne att åka.

Jag kommer ihåg väskorna i hallen, hennes lilla gröna och den stora röda.

Jag kommer ihåg hur jag klängde mig fast vid henne och grät, bad henne att inte åka, att stanna. Men det visste jag ju att det inte var möjligt.

Jag kommer ihåg hur jag gång på gång sa att jag i alla fall ville följa med till stationen, att jag ville vinka hejdå till henne medans tåget rullar iväg från mig. Men då sa hon att det skulle bli för jobbigt för henne.

För under alla dessa hejdån och tårar så syntes inte en ändå tår från hennes sida.

Hon var så stark, så oerhört stark. För tänk bara, tänk att bara lämna sina två barn och hela det livet som man känt i 15 år.

Jag kan föreställa mig henne på tåget, för ingen kan vara stark hur länge som helst.

Och åh, det gör så ont att tänka på.

Att tänka på alla dessa frågor som jag ställde pappa. Men jobbigast var när jag frågade om han fortfarande älskade mamma, och han svarade ja…

Jag kommer ihåg en kväll när jag kom in på hans rum, (det som även var mammas rum), för jag ville inte vara ensam och jag kunde se på honom att han just hade gråtigt.

Och jag kommer ihåg den dagen när jag går in på hans rum igen och mammas sida av sängen var obäddad…

Det tar verkligen tid att behandla svår sorg. För mig så tog det ju fan nästan 5 år…

Annons

The photo has no tags

Camera u1000/S1000

Focal length 7 mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/30 s

ISO 100

Date

Anonymous Sun 8 Jul 2012 15:16

så fint skrivet ! :')<3

1 comments on this photo

May 2013