April
Friday 4 December 2009 photo 1/1
|
Lars Eriksson, Pappa.
1966, 21 september- 2009, 4 december.
43 år.
Hej Pappa!
Har velat skriva här ett tag nu så att alla kan veta
Jag älskar dig, Pappa.
Jag kommer aldrig att glömma bort.
Allra tydligast är minnena när vi var panka och bodde i husvagnen, haha, det var nästan den lyckligaste tiden,iaf så som världen såg ut för mig då.
Och vi sparade in på allt för att ha råd att hyra en segelbåt en vecka och segla runt hela kusten.
Men en sak du alltid alltid gav oss pengar till att köpa var de där studsbollarna vi hade snöat in på den sommaren.
Hahaha, de låg over hela golvet, i sägarna, på toaletten, på köksbänken, haha överallt! Det var väldigt svårt att hitta ett ställe där det inte låg några studsbollar.
Det fanns flipperspel på campingarna så om man vann studsbollen kom en ny ut som man kunde vinna,och jag lovar att vi säkerligen spenderade över 500 kr i den automaten, hahaha!
Pappa snubblade över dem och var som tokig på dem.
-De är ju ÖVERALLT de här JÄVVLA studsbollarna, haha, vet nivad, här ska ni få, spring iväg nu och köp ÄNNU FLER av de här förbannade studsbollarna, skrattade han, det var verkligen typiskt pappa.
I alla fall så sparade vi ganska mycket pengar annars och hade faktiskt råd med segelbåten!
Åkte natt och dag gjorde vi.
Jag kommer ihåg när det kom storm en natt och vi fick soppatorsk och var tvugna att segla genom den.
Det konstiga är att jag var mer exalterad än rädd. Jag kännde mig som tidernad ävetyrare.
Jag kan fortfande ha lite dåligt samvete för det även om jag bara var ett barn eftersom det var min idé att vi skulle segla och se en till hamn den natten, och min lillebror var riktigt ung, och livrädd och pappa var hysterisk och rädd också.
Och jag var bara glad. Jag tyckte det var roligt och häftigt.
Jag kan känna mig rätt dum för det nu, även om jag fortfarande tänker på minnet som.. roligt och häftigt.
Sen kommer jag ihåg att vi ville (eller om det var att jag ville och pappa ville att jag skulle vara glad) att vi skulle ta båten till en öde spännande ö och sova över och utforska en natt, och pappa kämpade i säkert över en timme med att försöka sätta fast båten, och efter att ha gått på grund kanske 3 ggr och hunnit bli rätt förbannad, haha, så lyckades han, så hoppade vi av båten för att se oss omkring,och alla tyckte att det var en så tråkig ö att vi efter 10 minuter bestämde oss för att segla vidare, hahaha.
Jag kommer även ihåg när vi skulle slå oss ihop med familjen Ohlsson,vi var en rätt såmissanpassad,men kul familj.
Karin: Den ordningssamma nya flickvännen till pappa
Tove: Den Populära alcazar/disco tjejen
Linnea:Den lilla söta flickan glasögon som gillade hästar och att leka dinusaurie som åt träd med broccoli
Pontus: Liten humoristisk kille omringad med knäppa karaktärer.
Jag: Knäpp liten tjej i revolt i sin egen fantasivärld med färgat knallrött hår och sagan om ringen-mantel
Pappa: Den knäppa pappan som ville verka ordningssam, som förresten även han hade shock-rött hår eftersom han hade hjälpt mig att färga mitt och tyckt att det var lite roligt.
Vi hade rätt fina minnen där alltså,och alltefterssom tiden passerade och vi flyttade in på stigbergstorget blev vi mer och mer en liten familj.
Pappa var lycklig där, och han var lycklig med Karin,där de alltid satt under fläkte och rökte med fläkten på (det lägsta), efter att jag och Tove klagat på röklukten, men påhittade, eller i alla fall rätt överdrivna ursäkter som t. ex. att båda fått rökallergi.
Haha.
Vi hade tillräckligt med pengar för att segla, åka på skidsemestrar där pappa försökte lära oss alla att åka skidor och sen att åka till riviäran i Nice, frankrike, och Cannes.
Jag kunde bara åka med påhälften av sakerna vi gjorde efterssom jag redan hade börjar resa som modell när jag var 14, och var i gång med det då.
Men Gud, va kul vi hade!
Hoppas att du kan gå vidare till nytt utan att vara besvärad eller orolig för oss, jag fixar detta.
Även om du har lämnat oss alla i stor sorg och saknad så ska jag vara stark och hedra livet för dig, pappa, aldrig mer skämmas över mig själv, det jag har att säga eller det jag tror på.
Jag är stolt att vara din dotter.
Jag ska göra mitt bästa för att vara god och generös. Hjälpa och ge till människor, dela med mig, utrycka mig se och smaka på hela världen
men jag vet att man bara kan ge om man har, så jag lovar ge livet till mig själv utan skuld.
Jag accepterar alla sätt att känna nu, ingen press och ingen skuld. Jag försöker alltid göra det bästa jag kan och njuta.
Bara jag väljer vem jag ska vara, vilken roll jag ska spela i livet. Det låter så falskt med spela, men det tråkiga är att så många blandar ihop orden spela och låtsas, motsatser
that´s a little funny :P
quote:
To play yourself, the part we choose for ourselfs by making our choices has nothing to do with pretending to be someone else.
It is simply a shape of yourself.
I want to try to be the best of me, what I concider the best of me, and by doing that I naturally play the part I´m here to play, the reason we look up to the very people that inspires us is that they reminds us of who we are to be, which is the best of us, our alter ego.
If I´m not supposed to play that shape of myself, then who am I to be?
acting.
Jag har alltid kännt mig lite knäpp, lite galen, och jag trodde jag skulle tappa bort mig helt i mig själv om du dog
Många blir ju nästan galna,
men jag känner att jag är nog ganska sund ändå.
Jag känner mig som en liten 5-åring igen.
Stammar och använder fel ord och tappar bort mig när jag vill berätta saker, har ingen kontroll eller smidighet i kroppen, driftar iväg och hör inte (men hör samtidigt måga saker mycket tydligare än innan) tar ofta fel på personer osv.
Fast allt ger så mycker mera intryck nu också, allt känns så stort och annorlunda, det är lite overkligt nästan, som en fantasivärld, eller dröm nästan. Fel ord, men jag vet inga rätta ord.
Läskigt och förvirrande vackert.
Det alltra bästa är att jag känner hur lätt det är att släppa in människor, att vara naiv,och att ligga som ett barn och låta folk klappa mig, utan spänning eller kontrollbehov.
Jag är så så tacksam att jag hann säga de sista orden till dig innan du gick bort.
att jag hann säga, pappa jag älskar dig och att du hann viska jag älskar dig också gumman, och att jag hann säga förlåt att jag inte har varit här mer, fast jag vet att du inte ville att jag skulle ha vart det.
Jag har aldrig någonsin sett någon lida så mycket som du gjorde, och som jag ocksåhann säga,om någon klarar detta så är det du, Pappa!
För så är det,även om det är orättvist.
Men det var inte nådigt hur Pappa fick lida, som att ett monster åt upp honom inifrån såg det ut.
Det var inte värdigt vår pappa!
Jag hoppas att Pappa inte känner sig utsatt för att jag delarpå privata saker, men jag vill jag sprida vidare minnet av honom, och på nåt sätt behöver jag skriva detta, för min skull.
Stort tack till alla som skänker tankar till Pappa, jag tror att han känner sig hedrad, för så många fina människor tar en stund av sin tid att tänka på honom och att så många har visat att de bryr sig.
Det spelar även stor roll för mig att så många människor finns här.
Tack.
Jag älskar dig Pappa.
Vi alla älskar dig.
/Din Dotter
1966, 21 september- 2009, 4 december.
43 år.
Hej Pappa!
Har velat skriva här ett tag nu så att alla kan veta
Jag älskar dig, Pappa.
Jag kommer aldrig att glömma bort.
Allra tydligast är minnena när vi var panka och bodde i husvagnen, haha, det var nästan den lyckligaste tiden,iaf så som världen såg ut för mig då.
Och vi sparade in på allt för att ha råd att hyra en segelbåt en vecka och segla runt hela kusten.
Men en sak du alltid alltid gav oss pengar till att köpa var de där studsbollarna vi hade snöat in på den sommaren.
Hahaha, de låg over hela golvet, i sägarna, på toaletten, på köksbänken, haha överallt! Det var väldigt svårt att hitta ett ställe där det inte låg några studsbollar.
Det fanns flipperspel på campingarna så om man vann studsbollen kom en ny ut som man kunde vinna,och jag lovar att vi säkerligen spenderade över 500 kr i den automaten, hahaha!
Pappa snubblade över dem och var som tokig på dem.
-De är ju ÖVERALLT de här JÄVVLA studsbollarna, haha, vet nivad, här ska ni få, spring iväg nu och köp ÄNNU FLER av de här förbannade studsbollarna, skrattade han, det var verkligen typiskt pappa.
I alla fall så sparade vi ganska mycket pengar annars och hade faktiskt råd med segelbåten!
Åkte natt och dag gjorde vi.
Jag kommer ihåg när det kom storm en natt och vi fick soppatorsk och var tvugna att segla genom den.
Det konstiga är att jag var mer exalterad än rädd. Jag kännde mig som tidernad ävetyrare.
Jag kan fortfande ha lite dåligt samvete för det även om jag bara var ett barn eftersom det var min idé att vi skulle segla och se en till hamn den natten, och min lillebror var riktigt ung, och livrädd och pappa var hysterisk och rädd också.
Och jag var bara glad. Jag tyckte det var roligt och häftigt.
Jag kan känna mig rätt dum för det nu, även om jag fortfarande tänker på minnet som.. roligt och häftigt.
Sen kommer jag ihåg att vi ville (eller om det var att jag ville och pappa ville att jag skulle vara glad) att vi skulle ta båten till en öde spännande ö och sova över och utforska en natt, och pappa kämpade i säkert över en timme med att försöka sätta fast båten, och efter att ha gått på grund kanske 3 ggr och hunnit bli rätt förbannad, haha, så lyckades han, så hoppade vi av båten för att se oss omkring,och alla tyckte att det var en så tråkig ö att vi efter 10 minuter bestämde oss för att segla vidare, hahaha.
Jag kommer även ihåg när vi skulle slå oss ihop med familjen Ohlsson,vi var en rätt såmissanpassad,men kul familj.
Karin: Den ordningssamma nya flickvännen till pappa
Tove: Den Populära alcazar/disco tjejen
Linnea:Den lilla söta flickan glasögon som gillade hästar och att leka dinusaurie som åt träd med broccoli
Pontus: Liten humoristisk kille omringad med knäppa karaktärer.
Jag: Knäpp liten tjej i revolt i sin egen fantasivärld med färgat knallrött hår och sagan om ringen-mantel
Pappa: Den knäppa pappan som ville verka ordningssam, som förresten även han hade shock-rött hår eftersom han hade hjälpt mig att färga mitt och tyckt att det var lite roligt.
Vi hade rätt fina minnen där alltså,och alltefterssom tiden passerade och vi flyttade in på stigbergstorget blev vi mer och mer en liten familj.
Pappa var lycklig där, och han var lycklig med Karin,där de alltid satt under fläkte och rökte med fläkten på (det lägsta), efter att jag och Tove klagat på röklukten, men påhittade, eller i alla fall rätt överdrivna ursäkter som t. ex. att båda fått rökallergi.
Haha.
Vi hade tillräckligt med pengar för att segla, åka på skidsemestrar där pappa försökte lära oss alla att åka skidor och sen att åka till riviäran i Nice, frankrike, och Cannes.
Jag kunde bara åka med påhälften av sakerna vi gjorde efterssom jag redan hade börjar resa som modell när jag var 14, och var i gång med det då.
Men Gud, va kul vi hade!
Hoppas att du kan gå vidare till nytt utan att vara besvärad eller orolig för oss, jag fixar detta.
Även om du har lämnat oss alla i stor sorg och saknad så ska jag vara stark och hedra livet för dig, pappa, aldrig mer skämmas över mig själv, det jag har att säga eller det jag tror på.
Jag är stolt att vara din dotter.
Jag ska göra mitt bästa för att vara god och generös. Hjälpa och ge till människor, dela med mig, utrycka mig se och smaka på hela världen
men jag vet att man bara kan ge om man har, så jag lovar ge livet till mig själv utan skuld.
Jag accepterar alla sätt att känna nu, ingen press och ingen skuld. Jag försöker alltid göra det bästa jag kan och njuta.
Bara jag väljer vem jag ska vara, vilken roll jag ska spela i livet. Det låter så falskt med spela, men det tråkiga är att så många blandar ihop orden spela och låtsas, motsatser
that´s a little funny :P
quote:
To play yourself, the part we choose for ourselfs by making our choices has nothing to do with pretending to be someone else.
It is simply a shape of yourself.
I want to try to be the best of me, what I concider the best of me, and by doing that I naturally play the part I´m here to play, the reason we look up to the very people that inspires us is that they reminds us of who we are to be, which is the best of us, our alter ego.
If I´m not supposed to play that shape of myself, then who am I to be?
acting.
Jag har alltid kännt mig lite knäpp, lite galen, och jag trodde jag skulle tappa bort mig helt i mig själv om du dog
Många blir ju nästan galna,
men jag känner att jag är nog ganska sund ändå.
Jag känner mig som en liten 5-åring igen.
Stammar och använder fel ord och tappar bort mig när jag vill berätta saker, har ingen kontroll eller smidighet i kroppen, driftar iväg och hör inte (men hör samtidigt måga saker mycket tydligare än innan) tar ofta fel på personer osv.
Fast allt ger så mycker mera intryck nu också, allt känns så stort och annorlunda, det är lite overkligt nästan, som en fantasivärld, eller dröm nästan. Fel ord, men jag vet inga rätta ord.
Läskigt och förvirrande vackert.
Det alltra bästa är att jag känner hur lätt det är att släppa in människor, att vara naiv,och att ligga som ett barn och låta folk klappa mig, utan spänning eller kontrollbehov.
Jag är så så tacksam att jag hann säga de sista orden till dig innan du gick bort.
att jag hann säga, pappa jag älskar dig och att du hann viska jag älskar dig också gumman, och att jag hann säga förlåt att jag inte har varit här mer, fast jag vet att du inte ville att jag skulle ha vart det.
Jag har aldrig någonsin sett någon lida så mycket som du gjorde, och som jag ocksåhann säga,om någon klarar detta så är det du, Pappa!
För så är det,även om det är orättvist.
Men det var inte nådigt hur Pappa fick lida, som att ett monster åt upp honom inifrån såg det ut.
Det var inte värdigt vår pappa!
Jag hoppas att Pappa inte känner sig utsatt för att jag delarpå privata saker, men jag vill jag sprida vidare minnet av honom, och på nåt sätt behöver jag skriva detta, för min skull.
Stort tack till alla som skänker tankar till Pappa, jag tror att han känner sig hedrad, för så många fina människor tar en stund av sin tid att tänka på honom och att så många har visat att de bryr sig.
Det spelar även stor roll för mig att så många människor finns här.
Tack.
Jag älskar dig Pappa.
Vi alla älskar dig.
/Din Dotter
Comment the photo
Det kan ingen ta ifrån oss.
Ta hand om DIG!
Kramar
Bettan
DIG med, haha pussar på dig fining
Det är aldrig lätt att förlora någon! det blir lätt så att man känner en viss ensamhet, men du får inte glömma att det finns folk här för dig och som tänker på dig! <3
Men du ska veta att det var verkligen avlastande för mig, sist vi pratade, att bara få prata med någon mer som har den samhörigheten och som känner honom, och förstår. Pratar gärna mer någonstans.
jag kan inte förstå,
alltså,
du är världens bästa kusin, och det kommer du alltid vara!
ta hand om dig,
jag tänker på dig, <3
kram, <3
25 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/luna-tic/429519771/
Visa toppen
Show footer