När min syster fortfarande bodde hemma brukade hon lyssna på musik. Väldigt ofta, och ofta väldigt högt. Och eftersom jag ofta hade rummet intill hennes har jag ofta tvingats lyssna på hennes musik. Det var för det mesta helt okej.

Vi delade både intresset för den lite pop-liknande "punk"-musiken som systers "The Best Punk Album In The World... Ever" bestod av. Jag ärvde de skivorna från henne.

Däremot fanns det en viss herre som hon älskade och som jag inte älskade. Winnerbäck. Fricken Lars Winnerbäck. Hon spelade honom ofta (som sagt) och högt (som sagt) och jag gillade honom inte alls.

"Men du ska lyssna på hans texter!"

Jag var typ 14 och gillade Ramones. Tänk själv. Jag "hatade" Winnerbäck.

Mor gillar också Winnerbäck. Så inte ens när syster flyttat hemifrån slapp jag honom. Hans skivor spelades både hemma, och i bilen. Speciellt i bilen. Under några år där hörde jag aldrig något annat än Winnerbäck när jag åkte bil med mor.

Så jag slutade "hata" Winnerbäck. Istället ignorerade jag honom.

Men sen... Hände något. Nästan plötsligt, så spelades skivan Rusningstrafik
under en längre biltur... Och jag började gilla Winnerbäck. Gilla, märk väl, inte älska.

Jag älskar fortfarande inte Winnerbäck. Men jag gillar en del av hans låtar skarpt. Och det duger bra för min del. Killen kan skriva.

Annons

The photo has no tags

July 2010