En av busschaufförerna som jobbar på Blekingetrafiken – jag tror han är ganska ny, men jag är absolut inte säker – är en ung kille med fräsig frisyr och designerglasögon.

Men det speciella med honom är varken hans frisyr eller hans glasögon, utan sättet som han säger “hej" på, när man stiger på bussen för att åka var helst man nu önskar åka.

Alla busschaufförer hälsar. Det är liksom en del av jobbet att klämma fram ett litet hej, eller åtminstone en liten nick åt alla som kliver på bussen. Eller, ja, i alla fall de som hälsar tillbaka. De andra kan väl skylla sig själv.

Ibland kanske man kan tycka att busschauffören inte riktigt verkar gilla sitt jobb, han sitter ju mest där och ser grinig ut. Men han kanske vill gilla sitt jobb; det är bara det att alla de som inte ens kan bevärdiga honom ett hej har tagit knäcken på honom.

Men hur som helst! Den unge killen med glasögonen… Han säger hej till alla. Utan undantag. Och vilket sätt han gör det på! När man kliver på bussen så vrider han lite halvstelt hela kroppen mot en, och lägger försiktigt huvudet på sned.

Och sen kommer det, tillsammans med en liten nick:

“Hej"

Hans ansikte är helt allvarligt; inte en tillstymmelse till ett leende. Och har man inte blivit hälsad på av honom skulle man kanske kunna tro att det är något negativt. Men det är det inte. För hans “hej" är helt och hållet orubbligt.

Man kan inte göra något annat än att hälsa tillbaka, oavsett hur cool och “g" man än är, för att sedan gå och leta reda på en lämpligt plats i bussen med en mystiskt varm och trygg känsla inombords. Man kanske inte tänker på det just då, men det är den unge busschauffören med glasögon som ligger bakom den.

Tänk så mycket ett sketet litet “hej" kan göra.

Det är bra Max. Det ska man göra. Gud älskar dig för det.