Tuesday 8 December 2009 photo 2/3
|
En enda sekund,
Skriken ekade fortfarande i hennes huvud. Skriken som höll sömnen borta natt efter natt. Även om det var veckor sedan kändes det som för fem minuter sedan. Hur hon och sin bästa vän åkte längs med en tyst gata, utan ett spår utav liv på långa vägar. Musiken som strömmade ut ur högtalarna och basen som fick adrenalinet att pumpa, vilket ledde till att han ökade farten. Minnen av hur dom skrattade och tjoade genom natten, hur allt annat bara tycktes försvinna. Hur dom sjöng med i låtarna och hur han växlade som en rallyförare. Hur dom inte brydde sig om att mätaren steg över 120 och han glömt dubbdäcken även fast det var december. Hur dom skrattade åt absolut ingenting och hur dom inte märkte den mötande bilen. Hon mindes det så väl. Hur personen bakom ratten i den mötande bilen körde även fast han var onykter. Ingen av dom kunde ana att den andra föraren slumrat till i kurvan där dom båda skulle mötas och åkt över i andra körfältet, mot det glada paret ungdomar. Hon kunde minnas magkänslan av att flyga och volta genom luften som i slowmotion och sedan landa som en atombomd på marken och fortsätta mot ett stort och stadigt träd som sedan skulle bli sin bästa väns död.
Hon mindes hur doften av blod fyllde hennes sinnen med skräck och hon såg hur sin bästa vän ligga hjälplös och livlös över ratten med ett lugnt ansiktsuttryck som sakta fylldes med blod. Orden lyckades aldrig komma fram, bara skakningar när hon försökte väcka sin vän. Snyftandes hade hon viskat "vakna" utan resultat. Hon hade ruskat om honom och sedan brustit ut i förtvivlan och gråtit sig hes. Han hade vaknat till och skrikit utav smärta då han insåg att han var fastklämd med benen. Han hade svårt att andas, hon likaså. Timmarna kändes oändliga och människor som hört kraschen hade samlat sig runt bilen i ett försök att hjälpa. Men dom kändes så overkliga. Dom båda vännerna satt bara och såg på varann, hand i hand. "Lämna mig inte" viskade hon med tårar i ögonen. Han log bara och såg på henne. Som om han visste att hans stund var kommen. Han hade slutat skrika, förmodligen av chocken. Ambulansens ljus bländade dom båda när dom stannade vid vägen där krocken ägt rum.
En läkare kom rusande fram till dom båda och hon försökte skrika "hjälp" med förmådda sig bara med ett stön. "Vi kommer klara det här, snart är du på sjukhuset.." sa hon och vände tillbaka blicken på sin vän. Bröstkorgen rörde sig inte och handen som hon sekunder innan hade livlöst släppt hennes. Hon såg på honom. Det blicken försvann aldrig från hennes näthinna. En sekunds frånvaro från koncentrationen av vägen. En enda. En enda sekund
Skriken ekade fortfarande i hennes huvud. Skriken som höll sömnen borta natt efter natt. Även om det var veckor sedan kändes det som för fem minuter sedan. Hur hon och sin bästa vän åkte längs med en tyst gata, utan ett spår utav liv på långa vägar. Musiken som strömmade ut ur högtalarna och basen som fick adrenalinet att pumpa, vilket ledde till att han ökade farten. Minnen av hur dom skrattade och tjoade genom natten, hur allt annat bara tycktes försvinna. Hur dom sjöng med i låtarna och hur han växlade som en rallyförare. Hur dom inte brydde sig om att mätaren steg över 120 och han glömt dubbdäcken även fast det var december. Hur dom skrattade åt absolut ingenting och hur dom inte märkte den mötande bilen. Hon mindes det så väl. Hur personen bakom ratten i den mötande bilen körde även fast han var onykter. Ingen av dom kunde ana att den andra föraren slumrat till i kurvan där dom båda skulle mötas och åkt över i andra körfältet, mot det glada paret ungdomar. Hon kunde minnas magkänslan av att flyga och volta genom luften som i slowmotion och sedan landa som en atombomd på marken och fortsätta mot ett stort och stadigt träd som sedan skulle bli sin bästa väns död.
Hon mindes hur doften av blod fyllde hennes sinnen med skräck och hon såg hur sin bästa vän ligga hjälplös och livlös över ratten med ett lugnt ansiktsuttryck som sakta fylldes med blod. Orden lyckades aldrig komma fram, bara skakningar när hon försökte väcka sin vän. Snyftandes hade hon viskat "vakna" utan resultat. Hon hade ruskat om honom och sedan brustit ut i förtvivlan och gråtit sig hes. Han hade vaknat till och skrikit utav smärta då han insåg att han var fastklämd med benen. Han hade svårt att andas, hon likaså. Timmarna kändes oändliga och människor som hört kraschen hade samlat sig runt bilen i ett försök att hjälpa. Men dom kändes så overkliga. Dom båda vännerna satt bara och såg på varann, hand i hand. "Lämna mig inte" viskade hon med tårar i ögonen. Han log bara och såg på henne. Som om han visste att hans stund var kommen. Han hade slutat skrika, förmodligen av chocken. Ambulansens ljus bländade dom båda när dom stannade vid vägen där krocken ägt rum.
En läkare kom rusande fram till dom båda och hon försökte skrika "hjälp" med förmådda sig bara med ett stön. "Vi kommer klara det här, snart är du på sjukhuset.." sa hon och vände tillbaka blicken på sin vän. Bröstkorgen rörde sig inte och handen som hon sekunder innan hade livlöst släppt hennes. Hon såg på honom. Det blicken försvann aldrig från hennes näthinna. En sekunds frånvaro från koncentrationen av vägen. En enda. En enda sekund
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/m--ah/429316265/