Friday 18 April 2008 photo 1/1
|
VLT skrev om papi efter han gått bort, och de här som står är de vi från släkten som berättat.
2005-11-22 Berättelsen om Per.
"Man måste ända ner på botten för att ta sig upp" , var Per Petterssons eviga svar på varför han inte sökte hjälp att komma ifrån livet på gatan.
Till slut nådda han en botten. Men den var omöjlig att ta sig upp ifrån. Han dog i ett förråd på Timmermansgatan. Ensam och inlåst i ett litet mörkt rum´tog hans liv slut.
I Västerås lever runt 50 personer mer eller mindre på gatan. De sover där de kan finna ett krypin med värme. Ett soprum, en offentlig toalett, ett p-garange, eller en källarskrubb. De är nästan alltid missbrukare som förlorat allt. De orkar inte leva upp till de krav som samhället ställer för att erbjuda en säng för natten. Varje år hittas några av dom döda. När kroppen inte längre orkar med drogerna, sjukdomarna, kylan, bristen på mat och sömn rinner livet ifrån dem.
Det senaste året har 10-15 av Västerås hemlösa mussbrukare avlidit. En av dom var Per pettersson.
För åtta år sedan levde han ett vanligt Svennsonliv på Gryta, han var plåtslagare och pappa till tre små flickor. Bilderna från småbarnstiden finns samlade i en stor kartong hos den familjen han lämnat efter sig. Han finns inte så ofta själv med på bilderna, det var han som brukade hålla i kameran. Men här och där i lådan fattas det kort och en del av bilderna har hål. Barnen har tagit hand om, klippt ut och gömt undan bilderna på en saknad Pappa.
De minns en Pappa som spelade bingolotto på lördagskvällarn. En glad pappa som hoppade i sängarna med barnen när mamma inte såg.
En pappa som spelade munspel. Som åkte på semester med familjen.
Småbarnspappan Per brukade säga att han aldrig mer skulle hålla på med droger. I tonårens gång som drog till Folkets Park på helgerna hade man testat Hash, amfetamin, en del belv fast redan då. Några ur det gamla gänget lever idag sina liv på gatan, andra har gått under.
Aldrig sa Per. Det är svårt att hitta ett svar på varför han ändå hamnade där. Till en början verkade han klara sig bra efter separationen från det två yngsta barnens mamma. Ena dottern var Pappas flicka och bode mest hos honom. Men när han började umgås med de gamla kompisarna, och när foretaget som han jobbade på dales ner gick allt över styr.
Att något alvarligt höll på att hända gick upp för familjen när Per ringde till sin mamma. Han hade en av döttrarna hos sig men låg med täcket över huvudet och var rädd. Han var drogad och hade hallucinationer, attackerad av osynliga faror. Efter det kunde han inte längre ha hand om barnen.
Han slutade betala hyran och det var intensiv trafik till lägenheten av andra missbrukare. Till slut belv han vräkt.
Det var på våren 1999. Det blev Per Pettersson sista egna lägenhet.
"Jag bor under buske 32 nere i hamnen", kunde han säga om någon frågade. Det var i princip sant. Han sov ute , i tält, i bilar, i portgångar, och tomma industrilokaler. Ibland sov han på Ria eller komunens övernattningshem.
" Jag klarar mig alltid, det finns de som har det värre ", brukade han säga.
Ett tag hade han ett rum på Malmahemmet. När Per var där var han nykter och han kunde träffa barnen. Men suget efter drogerna blev för starkt, och det gick allt längre mellan de rena perioderna. Och det blev allt längre mellan träffarna med familjen och flickorna.
Han skämdes över sig själv, tror de anhöriga. Han vände sig bort när han mötte människor ur sitt förflutna på stan. Och när han kände skuld över att han övergivit barnen. Till slut klarade han inte av att träffa dem alls. " Som jag ser ut går det inte ".
"Så många gånger satt han och grät. Han ville blir drogfri. Vi pratade om det många gånger. Men så fort han kom utanför dörren var det drogerna som gällde" , berättas hans mamma. " Han såg att han skulle reda ut situationen själv. " Jag har själv ställt till det och då ska jag klara det.
Per Pettersson var blandmissbrukare, han rökte hasch, tog amfetamin och olika lugnande tabletter han kom över. För att få pengar skalade han kabel - man stjäl kabel, skalar bort höljet och säljer metallen till skrothandlare. De kvällar han anlände till Ria var han ofta stelfrusen efter att ha skalat kablar utomhus i vinterkyla. Han hade värkande händer fulla av självsprickor.
Han berättade förundrad om den gång han blev ertappad av en maskinförare var kabel han just lagt beslag på. Han blev inte utstkälld, utan fick en 100-lapp och en uppmaning om att gå och äta något.
Livet som uteliggare och narkoman blev allt mer slitsamt. Han var tärd, fick en gulaktig färg i ansiktet och han drabbades av blödande magsår.
Han förändrades, säger vännerna från gatan, någon tror att han kanske hade gett upp. Sista bilden av Per togs förmodligen av VLT:s fotograf för precis ett år sedan. Det var på Pandoras konsert till stöd för hemlösa. I intervjun säger Per att han inte själv kommer alltid behöva pengar som samlas in.
" Jag klarar mig alltid, men de som har tappat luften hoppas jag för nytta av dem. "
Pers barn fick syn på honom i tidningen, de hade inte träffat honom på över två år och de tyckte att han såg mager och gammal ut, långt ifrån den glada Pappa de mindes. Efter det är det tyst igen, de hör inget från honom fram till beskedet om hans död kommer.
Den 31 mars, torsdagen efter påsk, hittar man Per. Han ligger död i ett förråd i ett hyreshus på Timmermansgatan. Förmodligen hade han gått in där för att sova. Det är en liten skrubb som här till en resturang i huset, den är fylld med diverse bråte och det är sällan någon kommer dit. Men brytarskadorna på förrådsdörrarna talar för att uteliggare känner platsen som ett krypin.
När Per upptäcks har han legat död i veckor i skrubben. Han har troligen försökt att ta sig därifrån, medn dörrevet på insidan har lossnat och han lyckas inte öppna dörren. Det går inte heller att tända lyset. På golvet under honom och runt omkring ligger hans få ägodelar utspridda, som han letat efter att något att använda för att öppna dörren. Bland grejjerna finns hans munspel. " Ingen borde dö som Per, det är en gåta att det ska finnas bostadslösa år 2005" säger en annan vän ur det förflutna som förgäves försökt få Per att söka hjälp och som sett hur snabbt det fick utför för honom" .
" Det är drgogerna som styr , det är ingen som vill förlora barn och anhöriga frivilligt. Kanske lever vi på gränsen allihop, man vet inte"
Per Pettersson begravdes 2 maj på Hovdestalunds kyrkogård, bara några veckor innan han skulle ha fyllt 49 år. Hans tre flickor är 13, 15 och 18 år gamla.
rest in peace pappa v
2005-11-22 Berättelsen om Per.
rest in peace pappa v
Comment the photo
nej fyfan vilken helvetet :'( min pappa är på väg mot samma väg åååååh :'( gråter några tårar för din skull ... r.i.p </3</3 känner dej inte men adda msn om du behvöer snacka hejlinda@live.se
vet inte vad jag ska säga malin. men du vet var du har mig, när som helst! du kan alltid komma till mig om det är nått. För dig gör jag allt,precis allt! det vet du hoppas jag <3
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/m-alinwictoria/195024397/