December
Friday 30 October 2009 photo 1/1
|
random bild.
Jag trodde verkligen inte att det skulle hända, inte i verkligheten - inte för oss. Den sekunden han tog din arm, kände jag hur min panik bröt ut. Jag trodde det var ett skämt, för jag hade ju ingen aning vad som skulle hända. Men när jag väl insåg att det inte var 'just a prank' kunde jag inget annat att följa efter er, tills jag tappade sikten och ni hamnade i ett annat rum. Jag gick runt och runt, letade överallt - lyckades tillochmed trycka på nöduttgångsknappen och hela barnavdelningen började tjuta. När polisen kom, förföljde jag dem, men de stoppade mig. Jag följde efter ändå och till slut fick jag se dig sitta där, men sedan skickade de ut mig igen. Strax därefter kom ett par killar och frågade vem det var som hade åkt fast. Jag svarade inte och höll käften. Polisen kom ut från rummet där du var, och sa att du antagligen inte skulle komma hem på ett tag - att du var tvungen att hänga med dem till polisstationen. Oron inom mig började växa och jag visste inte vartfan jag skulle ta vägen, så jag sprang ut ur affären. Där såg jag dig åter igen, sittandes i en polisbil. Jag knackade på fönstret, men polisen låste "ner-vevningsknapparna" och... ni bara åkte iväg. Jag kände mig helt hjälplös. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag sprang hit och dit, tills tanken slog mig "Vafan håller jag på med egentligen?"
Klart somfan att jag inte bara kunde sticka hem, låtsas som om allt vore bra, för det var det ju definitivt inte. Jag virrade runt som en idiot och stack iväg till polisstationen, där jag fick sitta i 2-3 timmar. Min mobil började ringa i ett, alla ville ju få tag på mig.
När du äntligen blev utsläppt, såg jag inte ditt ansikte, du hade täckt över det. Du sa inget, och du försvann fort bort mot bilen.
Nu känner jag skuldkänslor för dig.
och det känns som om både farmor & Jelica kommer att förbjuda mig att träffa dig. Vet du vad? De sa att det var typiskt svenskt. Fan så äckligt.
TYPISKT SVENSKT?!
Är det inte du & jag som verkligen hatar fucking Sverige, och vill inte annat än att strypa vartenda liten jävla svenne som går förbi med sitt pissgula hår, bleka, fräkniga fuckface? JO, just det.
Hursomhelst.
Du hade rätt. Du sa på morgonen att det skulle hända något sjukt idag när vi rosade.
Yeah.
Socialen och alla kommer blanda sig i, och världens helvete kommer att bryta ut.
...
Men vad som än händer;
kom ihåg... att jag älskar dig.
Även om vi inte kommer att få träffas längre.
Även om vi inte får ha kontakt.
Även om vi båda vet att det inte bara var ditt fel.
Även om det var otur just den här dagen, och det hade
likaväl kunnat ha varit jag.
Det är inte ditt fel. Tänk inte så, baby.
Jag trodde verkligen inte att det skulle hända, inte i verkligheten - inte för oss. Den sekunden han tog din arm, kände jag hur min panik bröt ut. Jag trodde det var ett skämt, för jag hade ju ingen aning vad som skulle hända. Men när jag väl insåg att det inte var 'just a prank' kunde jag inget annat att följa efter er, tills jag tappade sikten och ni hamnade i ett annat rum. Jag gick runt och runt, letade överallt - lyckades tillochmed trycka på nöduttgångsknappen och hela barnavdelningen började tjuta. När polisen kom, förföljde jag dem, men de stoppade mig. Jag följde efter ändå och till slut fick jag se dig sitta där, men sedan skickade de ut mig igen. Strax därefter kom ett par killar och frågade vem det var som hade åkt fast. Jag svarade inte och höll käften. Polisen kom ut från rummet där du var, och sa att du antagligen inte skulle komma hem på ett tag - att du var tvungen att hänga med dem till polisstationen. Oron inom mig började växa och jag visste inte vartfan jag skulle ta vägen, så jag sprang ut ur affären. Där såg jag dig åter igen, sittandes i en polisbil. Jag knackade på fönstret, men polisen låste "ner-vevningsknapparna" och... ni bara åkte iväg. Jag kände mig helt hjälplös. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag sprang hit och dit, tills tanken slog mig "Vafan håller jag på med egentligen?"
Klart somfan att jag inte bara kunde sticka hem, låtsas som om allt vore bra, för det var det ju definitivt inte. Jag virrade runt som en idiot och stack iväg till polisstationen, där jag fick sitta i 2-3 timmar. Min mobil började ringa i ett, alla ville ju få tag på mig.
När du äntligen blev utsläppt, såg jag inte ditt ansikte, du hade täckt över det. Du sa inget, och du försvann fort bort mot bilen.
Nu känner jag skuldkänslor för dig.
och det känns som om både farmor & Jelica kommer att förbjuda mig att träffa dig. Vet du vad? De sa att det var typiskt svenskt. Fan så äckligt.
TYPISKT SVENSKT?!
Är det inte du & jag som verkligen hatar fucking Sverige, och vill inte annat än att strypa vartenda liten jävla svenne som går förbi med sitt pissgula hår, bleka, fräkniga fuckface? JO, just det.
Hursomhelst.
Du hade rätt. Du sa på morgonen att det skulle hända något sjukt idag när vi rosade.
Yeah.
Socialen och alla kommer blanda sig i, och världens helvete kommer att bryta ut.
...
Men vad som än händer;
kom ihåg... att jag älskar dig.
Även om vi inte kommer att få träffas längre.
Även om vi inte får ha kontakt.
Även om vi båda vet att det inte bara var ditt fel.
Även om det var otur just den här dagen, och det hade
likaväl kunnat ha varit jag.
Det är inte ditt fel. Tänk inte så, baby.
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/m0th3rfukk3r/420270457/
Visa toppen
Show footer