Sunday 23 August 2009 photo 2/2
|
Jag stod där vid din kista, visste inte vad jag skulle säga.
Stod bara där helt tyst och kände tårarana rinna ner för kinden.
Med dröjande steg gick min väg.
Så mycket outalat, så många frågor.
Sorgen blev en kramp i mitt hjärta.
En kramp som aldrig kommer släppa.
Var gång jag ser dig i mina tankar,
de minnen jag har kvar känner jag en tår.
Förstår inte varför du var den utvalda att försvinna.
Jag bär en outhärdlig sorg inom mig,
en sorg som är så stor.
Änglarna har tagit dig, till ett bättre ställe.
En dag ska vi mötas igen,
den dagen släpper jag dig aldrig igen.
Jag älskar dig, nu och i evig tid!
/Barnbarn maaria
Annons