December
Sunday 4 October 2009 photo 1/1
|
klockan är 01.26 nu, förvänta er inte mkt (a)
Sagan om apan Maria.
Det var en gång en apa som hette Maria. Maria var en envis och tjurig apa, men hon hade en underbar vän och det var grodan Sara. Maria älskade Sara mest i hela världen, och hon ville tillbringa all sin tid med denna vackra groda. Men så blev inte detta fall…
En dag när Sara var ute på näckrosbladen och letade efter något ätbart, kom en stor gädda och i en tugga var Sara borta ur världen.
Begravningen hölls hemma hos apan Maria själv. Maria hade fixat allt, och begravningen var en underbart vacker ceremoni. Men ändå visste inte Maria vad hon skulle göra utan sin allra bästa kompis. Hon grät i flera dagar i sträck, men sedan bestämde hon sig för att hon var tvungen att göra något åt saken. Samma dag började Maria att gå emot Kolmården, i hopp om att få träffa någon av sin egen sort. Hon kom fram, men hon upptäckte att det bara fanns Schimpanser på Kolmården, och hon själv var såklart en Babian. Hon försökte dock ändå bli vän med de andra aporna, men deras hälsning var att kasta bajs på henne. Maria var inte van vid detta, eftersom hon under hela sitt liv hade haft grodan Sara som vän och Sara skulle aldrig ha gjort något sådant.
Maria begav sig av, och hon vandrade och vandrade. Tillslut kom hon fram till en liten sjö. Där var det fullt med näckrosor och grodor och det var då Maria helt plötsligt förstod att Sara aldrig någonsin skulle komma tillbaka… Hon såg grodorna hoppa fram och tillbaka, helt omedvetna om att för bara några dagar sedan hade en groda dött. Maria kände hur sorgen kom flygande på henne. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen, hon kunde inte se något mellan tårarna som hade börjat rinna ner för hennes kinder. Hon bestämde sig för att ta sitt liv i sjön. Hon klättrade upp i det närmaste trädet och tänkte att det var därifrån hon skulle hoppa. Men eftersom apan Maria var lite utvecklingsstörd och alltså efter i utvecklingen, trodde hon att det skulle räcka med att hoppa ifrån ett träd som var 1 meter högt. Maria landade i vattnet med ett plask, och upptäckte att hon inte var död. Hon förbannade sig själv och svor för sig själv att hon inte var värd att leva.
Nu har åren gått, och Maria lever fortfarande. Ingen vet om hon är lycklig, för hon har inte lämnat trädet där hon bor en enda gång. Men vissa människor som har passerat kojan har sagt att de har hört underliga ljud. Något som låter som ett skratt blandat med hysterisk gråt. Men ingen vet säkert om det är hon… Andra säger att hon har blivit sinnessjuk, medans vissa påstår att hon jobbar på att glömma och komma över den stora förlusten av hennes bästa kompis, grodan Sara. Men en sak är säker, den dagen som grodan Sara Fabregas lämnade jorden förändrades apan Maria Ramseys liv ofattbart mycket. Nu är det bara frågan om hon någonsin kommer att komma över det och börja leva ett normalt liv.
The end
/Sara Jonsson (stavningshjälp av Maria Hartmann)
Sagan om apan Maria.
Det var en gång en apa som hette Maria. Maria var en envis och tjurig apa, men hon hade en underbar vän och det var grodan Sara. Maria älskade Sara mest i hela världen, och hon ville tillbringa all sin tid med denna vackra groda. Men så blev inte detta fall…
En dag när Sara var ute på näckrosbladen och letade efter något ätbart, kom en stor gädda och i en tugga var Sara borta ur världen.
Begravningen hölls hemma hos apan Maria själv. Maria hade fixat allt, och begravningen var en underbart vacker ceremoni. Men ändå visste inte Maria vad hon skulle göra utan sin allra bästa kompis. Hon grät i flera dagar i sträck, men sedan bestämde hon sig för att hon var tvungen att göra något åt saken. Samma dag började Maria att gå emot Kolmården, i hopp om att få träffa någon av sin egen sort. Hon kom fram, men hon upptäckte att det bara fanns Schimpanser på Kolmården, och hon själv var såklart en Babian. Hon försökte dock ändå bli vän med de andra aporna, men deras hälsning var att kasta bajs på henne. Maria var inte van vid detta, eftersom hon under hela sitt liv hade haft grodan Sara som vän och Sara skulle aldrig ha gjort något sådant.
Maria begav sig av, och hon vandrade och vandrade. Tillslut kom hon fram till en liten sjö. Där var det fullt med näckrosor och grodor och det var då Maria helt plötsligt förstod att Sara aldrig någonsin skulle komma tillbaka… Hon såg grodorna hoppa fram och tillbaka, helt omedvetna om att för bara några dagar sedan hade en groda dött. Maria kände hur sorgen kom flygande på henne. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen, hon kunde inte se något mellan tårarna som hade börjat rinna ner för hennes kinder. Hon bestämde sig för att ta sitt liv i sjön. Hon klättrade upp i det närmaste trädet och tänkte att det var därifrån hon skulle hoppa. Men eftersom apan Maria var lite utvecklingsstörd och alltså efter i utvecklingen, trodde hon att det skulle räcka med att hoppa ifrån ett träd som var 1 meter högt. Maria landade i vattnet med ett plask, och upptäckte att hon inte var död. Hon förbannade sig själv och svor för sig själv att hon inte var värd att leva.
Nu har åren gått, och Maria lever fortfarande. Ingen vet om hon är lycklig, för hon har inte lämnat trädet där hon bor en enda gång. Men vissa människor som har passerat kojan har sagt att de har hört underliga ljud. Något som låter som ett skratt blandat med hysterisk gråt. Men ingen vet säkert om det är hon… Andra säger att hon har blivit sinnessjuk, medans vissa påstår att hon jobbar på att glömma och komma över den stora förlusten av hennes bästa kompis, grodan Sara. Men en sak är säker, den dagen som grodan Sara Fabregas lämnade jorden förändrades apan Maria Ramseys liv ofattbart mycket. Nu är det bara frågan om hon någonsin kommer att komma över det och börja leva ett normalt liv.
The end
/Sara Jonsson (stavningshjälp av Maria Hartmann)
Comment the photo
hon ska bli författare juh (y)
det är såhär vi gör på en lördagkväll, skriver sagor som gör att man vill ta livet av sig :)
PUSS ! <3333
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/maariahartmann/414342448/
Visa toppen
Show footer