Du är en av mina absolut bästa vänner, du har varit med länge i mitt liv och längre blir det. Vi har varit med om mycket båda roligta ögonblick och jobbiga, jag kommer ihåg den dagen när du berättade för mig att du hade skelettcanser. Jag fick gåshud och tårarna rann ner för kinderna på mig. Du tog det mycket bättre en jag, jag visste att jag inte kunnde göra något och det gjorde mig ledsen. Tiden gick och du fick gå på massa undersökningar och jag blev allt mer och mer rädd. Sen hörde jag inget av dig på ett bra tag, du var inte i skolan jag fick inte tag på dig när jag försökte ringa och allt känndes så hopplöst. Men sen en dag fick vi ett samtal hem att bea hade blivit inlagd för hon skulle opereras, jag tjatade på mor att vi skulle åka upp och hon gick med på det, jag sprang in till Bea på sjukhuset och kramade om henne, vi satt och prata en stund tills hon kollade in i mina ögon hon du hade inge hår, inge ögonbryn eller ögonfransar, hennes ljusblåa ögon kollade i mina när hon sa "Madde jag är döede, jag tror jag kan dö" jag kunde inte hålla mig för gråt, tårarna bara rann. och det här ögonblicket kan jag inte släppa, jag kommer minnas det för alltid! Jag älskar dig!

Maxter har rätt, och förlåt för att jag inte svarade igår. Somnade ._.